Nu har väl även jag slutligen insett att detta håller på att gå helt åt skogen och det hjälper inte med att jag biter ihop och är aktiv.

På jobbet igår var det minst tre personer, oberoende av varandra, som inte visste sen innan att jag opererat ryggen, som sa att jag är jättesned i kroppen och undrar om jag har ont. Och ja, jag har något fruktansvärt ont.

Så nej, detta kommer inte fungera, jag kommer göra mig illa.

Lyckades få tid till en sjukgymnast i eftermiddags. Hon var duktig, men hade sånt där övervikts-förakt som jag märkt att vissa sjukgymnaster har (och andra). I varje fall tittade jag för första gången ordentligt i spegeln och man ser tydligt hur sned jag är. Höften liksom skjuter ut åt ena hållet fastän jag står så rakt jag kan. INTE bra.
När hon gjorde undersökningen av min rörlighet sa hon att hon inte förstår hur jag kan jobba över huvudtaget med tanke på hur svårt jag har att röra mig. Och det förstår väl inte jag heller ibland när jag går hem efter ett pass och tårarna rinner...

Hon sa att det är ett dåligt tecken att jag får ont i ischiasnerven på vänster sida när jag lyfter höger ben, att det kan vara tecken på att det blivit fastväxtningar mellan nerverna i ländryggen efter diskbråcket. Jag vet inte hur stor kompetens en sjukgymnast kan ha ang. såna saker, men jag hoppas verkligen inte att det är så för det låter väldigt dåligt.

Sen hängde hon upp sig på min övervikt. Jag vet att jag måste gå ner i vikt för ryggens skull (med mera). Jag vet att ju förr desto bättre. Men kan jag inte få lite cred för att jag faktiskt gått ner fem kilo i år? Dessutom att gå ner i vikt utan att kunna träna är ju skitsvårt, det visar t.o.m. en massa studier.
Inte av henne i alla fall, hon sa att fem kilo är jättedåligt resultat. Sen ville hon att jag ska gå med i något sånt där viktminskningsföretag som kostar 1000kr/månaden. Mm, det kan ju hon betala.
Jag har inga problem med att satsa på min hälsa, men det är lite väl saftigt.

När hon märkte att jag inte var så sugen på det så skrev hon ut Fysisk aktivitet på recept istället, så får jag rabatt de tre första månaderna som jag tränar. Däremot ville hon att jag ska simma för att det är lindrigt för en sån tjock kropp som min. Det är det ju och jag gillar att simma, men hon visade återigen noll respekt för att det kanske inte är så kul att ha BMI 40 och visa sig i baddräkt på ett badhus.

Sen kläckte hon ur sig att hon är ju också tvungen att gå ner i vikt, men att hon inte är lika illa däran som jag. Som om det skulle göra henne till bättre människa än mig. Och en massa prat om hur jag måste ändra mig i huvudet och blabla.. utan att ens känna mig bara antar hon att jag har en massa ät-problem. Inte att det faktum att jag inte kunnat röra mig så mycket, att jag haft ständig smärta i 2,5 år och varit väldigt nedstämd över det ibland, skulle kunna ha något att göra med att jag haft svårt att gå ner i vikt.

Ja, vi blev inga goda vänner direkt. Kommer inte gå till henne mer utan prova en annan sjukgymnast som jag fått tid till. Även om jag nog mest i första hand behöver träffa en läkare och få smärtstillande. Det ska jag ta tag i imorgon igen.

Näe, nu känner jag mig allt lite depp.