Jag stod och gjorde första delen (av tre) av efterrätten till N's och min nyårsmiddag ikväll. Och plötsligt bara översköljdes jag av ångest och tårarna började spruta. Gissar att det har med mötet med ortopeden på måndag. Sen sätter jag väl för stor mening i detta med nyår. Ett nytt år. En ny chans. En ny start. Jag kunde för mitt liv aldrig tro att hela året skulle gå utan att jag fick någon hjälp.

Min syster och jag har alltid haft en fånig tradition att på nyår säger vi "nästa år kan ju inte bli värre än det som varit", lite halvt på skämt, halvt på allvar. Men jag vet inte längre om jag tror på det. 2009 var inget bra år. Jag opererades, missade i skolan, blev socialt isolerad, blev övergiven av två av mina närmsta vänner, jag var riktigt fattig, jag hade ont. Men jag träffade N. Så förra nyår kunde jag aldrig tro att det skulle kunna bli värre under 2010. Några veckor senare dog min farmor, min rygg gick åt skogen, jag hade större smärtor än jag visste var möjligt, jag förlorade jobbet, jag blev mer socialt isolerad än nånsin, min syster övergav mig och gifte sig med en främmande karl som bara visat extremt dåliga sidor, min katt blev obotligt sjuk. Har jag glömt nåt?

Snälla, snälla, snälla, låt mig få gå framåt istället för bakåt under detta år. Jag skulle inte klara av mera sorg uppepå detta.