Tack för tipsen om träning. Det är väl förstås sant att 20 min x 2 kanske är för mycket ifall jag aldrig orkar göra det. Och tipset att inte tillåta sig träna så mycket som man vill var ju helt lysande!
Ja, jag kanske gör för mycket på en gång. Men vissa saker kan man ju aldrig sluta med samtidigt som man måste utvecklas och börja med nya saker. Så jag förstår inte riktigt hur man kan göra på något annat sätt.

Har också kommit fram till att jag ska sluta läsa så mkt nyheter. Jag kollar flera gånger om dagen sju olika tidningar och flera olika nyhetsbloggar. Jag vet ju redan är världen är hemsk, inget blir ju egentligen bättre av att jag vet namnen på de personer som blir våldtagna, utnyttjade, misshandlade och mördade. Jag menar inte att jag ska sluta bry mig, för det kan jag aldrig. Jag menar inte heller att jag ska gömma mig, för som sagt, jag vet ju redan vad som händer. Men jag mår dåligt av att läsa så mycket, är det då inte bättre att jag koncentrerar mig på det som faktiskt är fint?

Imorse var jag hos KBT-pedagogen och det var intressant.
Schemat för denna vecka blir väldigt mycket enklare än förra med tanke på att jag kommer vara i Sthlm. Det består nästan enbart av mat, sjukgymnastik och orostid/avslappning. Ganska skönt att få lägga jobbsökandet åt sidan för en vecka. I övrigt ska jag i princip fortsätta på samma sätt, ha rutiner och få in det som är viktigt (äta riktig mat, avslappning).

Jag har stört mig på att hon inte kan få in att jag lider av att ständigt vara orolig. Men idag förstod vi varandra. Hon sa att det syns ingenting på utsidan att jag är orolig, hon sa att jag ser helt lugn och stabil ut. Inte konstigt att människor inte "ser" mig. Det är ju inget jag gör med flit, men jag har ju alltid haft det så här och jag måste ju leva. Jag kan ju inte gå runt och låta oron ta överhanden, jag måste ju göra det jag ska ändå. Och vad vore det för vits med att hela tiden tala om att jag är orolig? Ingen kan göra något åt det och jag är orolig hela tiden så jag kan ju inte säga det varje minut.

Sen när jag gick därifrån tänkte jag mera på det här. Om man försöker fly från sin ångest får den ju bara starkare fäste. Det blir som att man försöker fly men det man egentligen gör är att klamra sig fast om ångesten i den rädsla man känner för den. Om man stannar kvar i ångesten, låter den existera så blir den först starkare men sen mattas den av. Detta att jag är så van vid att den finns där att jag bara ignorerar den och kämpar på med alla livets göromål kanske blir som ett fly/klamra sig fast-beteende. Kanske det kan vara en orsak till att den aldrig försvinner?