Snöoväder och begravning

Jag blev fast i snöovädret och kunde inte alls åka hem efter en vecka som jag tänkt utan blev istället kvar två veckor. Det låter väl inte så farligt att vara en extra vecka hos sin pojkvän, men jag ville verkligen åka hem till kissarna, sjukgymnastik och motionscykel. Pojkvännen fick ta taxi till jobbet och där satt jag hela dagarna. Jag kan inte gå runt och halka i snön och inga transportmedel var att lita på. Energin bara gick ur mig och jag orkade inte ens pyssla med handarbete utan jag bara satt vid datorn eller tråk-tvn. Min pojkvän föreslog att jag kunde skapa en gubbe på hans konto på WoW (World of Warcraft) så det gjorde jag. Det händer väl att jag spelar datorspel ibland, men rätt oengagerat i så fall. Men detta var något jag behövde för tillfället. Jag skapade en liten gnome med rosa hår och skuttade runt bland gnomer och dvärgar och utförde de quests jag blev tilldelad. Det var kul att engagera sig och spelet är så snyggt och underbart gjort. Sen när pojkvännen kom hem på kvällen sa han att det var fantastiskt att se mig så glad....

Sen fick jag ju i alla fall så småningom boka en buss hem eftersom det är dags för begravning. Jag känner att jag är inte redo att ta farväl av farmor än. Jag får en obstinat känsla som säger "Nä! Jag tänker inte acceptera det!". På nåt sätt kan jag inte ta in att det är dags för begravning och ännu mindre ta in att det kommer finnas vidriga människor där. Vissa blev sjukt giriga och försökte t.ex. stjäla farmors ringar utan att vi andra skulle märka det. Tänker inte dra upp allting de gjorde för jag vill inte tänka på det, men vem går hem till sin döda farmors lägenhet och börjar rota i frysen det första man gör? Sen finns det andra som har gjort vidriga brott. Inte blivit dömd för dem, men ändå är skyldig till ett av det mest fruktansvärda man kan göra mot sitt eget barn. Och han ska vara där... Så det är mycket mycket runt omkring förutom bara det hemska att jag inte får träffa min farmor igen.


Det var ju det där med vad man har på sig på begravning. Efter mkt om och men tog jag kritstrecksrandiga byxor och en svart långärmad tunika. Ett svartvitt hårband och smycken som farmor gjort till mig. Farmor var precis som jag, finns det något sätt att handarbeta på så måste man prova det åtminstone en gång, så hon gjorde lite smycken en period. Dessa är gjorda av olika stenar, vita med mönster i olika färger. Ganska stort så det passar inte till så mycket annat jag har på mig, men idag tyckte jag det passade bra.

Farmor älskade blommor och eftersom jag själv älskar svenska vårblommor mest så ville jag ha något sådant som handblomma. Blomsteraffären hade faktiskt fått in syrén, så det blev en vit syrén, det kändes väldigt fint och passande.
Hela begravningen var jättefin. Prästen har frågat massor om farmor för hon ville kunna hålla ett personligt tal och hon fångade allt så fint. Vilka låtar som spelades på orgeln hade vi tidigare kommit överens om. I början höll jag på att få lite panik när jag såg vissa släktingar och började hysterisnyfta. Jag är en sån som gråter så hysteriskt att jag kippar efter andan. Men min moster sa till mig tänka på att andas djupt med magen och det var ett väldigt bra tips. Jag grät hela begravningen igenom men tänkte hela tiden på andningen så det gick. I början ville jag bara att det skulle ta slut, men sen när de spelade Den blomstertid på orgeln och det var slut ville jag inte gå, för jag vill fortfarande inte acceptera det. Kan bara inte acceptera att jag aldrig mer får träffa farmor. Det går inte.

Farmor var verkligen en fantastisk människa. Hon brydde sig aldrig om när jag färgade håret svart, piercade mig och blev veg. (Vilket man inte kan säga om de andra i släkten). Hon tyckte det var lite äckligt när jag piercade tungan, men hon skulle aldrig säga det på ett elakt sätt. Efter jag blev veg började hon leta veggierecept för att kunna laga mat till mig, trots att hon aldrig gjort sånt förut. Hon var så duktig på att laga mat. Hon gjorde jättegoda rödbetsbiffar till mig till julen. Jag har försökt göra såna själv, men det går inte för mig. Nu får jag inte äta såna mera.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0