Suttit uppe några timmar och virkat.
Fick sån hemsk ångest.
Det blev aldrig någon riktig attack för jag vet vad jag ska göra för att förhindra det. Men det är STARK ångest och den är där och river och sliter i mig.
Jag är livrädd.
Jag har suttit i tre månader och pysslat och försökt låtsas som ingenting eller tvingats koncentrera mig på smärtan.
Men nu måste jag till den jävla ortopeden.
Han kan inte ge mig ett bra svar. Vad han än säger kommer sluta med att jag storgråter med en enorm ångest.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte behöva vänta på att bli opererad.
Jag orkar inte gå igenom ångesten av att tvingas opereras mot min vilja och med narkos.
Jag orkar inte behöva göra samma jävla rehab en gång till.

Jag förtjänar inte det här.