När man är sjuk och mår riktigt dåligt blir man så väldigt lättad när man äntligen träffar en läkare som vill göra något åt det. Det finns ett ständigt underläge för patienterna när det gäller vården. Jag är väl medveten om det som sjuksköterska och försöker tänka på det.

De gånger (som börjar bli alldeles för många) jag blivit riktigt sjuk har det varit akuta händelser som varit ganska chockartade för mig. Då hamnar jag i ett stadie där jag knappt ifrågasätter nånting för jag är väldigt orolig och bara tacksam att någon hjälper mig. De flesta litar ju ändå på att läkarna vet vad de gör.

Nu efteråt kan jag ju se flera saker som varit fel och som jag skulle ha protesterat mot. Hoppas att jag denna gång kommer ha lite mer auktoritet och inte låta ortopeden/kirurgen ignorera mig och mina frågor.

Sista gången var det två läkare som sköt mig mellan dem för ingen ville ha ansvaret. Till sist blev han som faktiskt opererat mig tvungen och det slutade med att han inte lät mig komma på besök utan bara tog telefontider. Det sista han sa var i princip "Ja, på röntgen syns att du fortfarande har diskbråck på vänster sida. Jag vill inte operera dig igen eftersom det var så svårläkt sist, men jag tror detta fixar sig självt. Jag sjukskriver dig under sommaren, tack och hej". Och det var allt. Efter operationen hade jag fortfarande diskbråck på samma ställe. Han ville inte operera igen eftersom det hade tagit mig 6 månader att läka första operationen. Men att bara säga hejdå och inte vilja ha uppföljning på hur det gått efter hans operation. Helt galet.

Nu har jag kollat över de mediciner jag tar. Det första han gjorde var att sätta in mig på en låg dos antidepressiva. Men det gjorde ingen nytta alls på smärtan. Däremot gör de mig trötta. Så nu tänker jag ta bort dem, för gjorde de ingen nytta då så gör de väl inte det nu. Kan jag slippa vara trötta pga dem så kanske jag kan tolerera epilepsimedicinen bättre, eftersom jag blir jättetrött av dem också. De hjälper ju verkligen mot nervsmärtan, men jag orkar inte med att de däckar mig hela tiden.

Idag och igår har varit ganska sköna dagar. Lite mindre smärta och oro. Lite extra prata med kära vänner. Lite mer nougatglass.
Det behövdes verkligen just nu.
Har svårt att förstå att någon som kallade sig vän kan säga så elaka saker till mig. Speciellt just nu. Helt otroligt.
Tur jag har ett gäng riktiga vänner som stöttar mig igenom detta. :) Varav mitt förra inlägg. Kände mig bara så väldigt tacksam.