Verkar som att det faktiskt hjälper att prata om ångest istället för att försöka dölja den och distrahera sig. Nån som hört den förut?

Har haft ångest, gråtit och varit helt ärlig med hur skräckslagen jag är.
Och det har känts lite bättre ikväll.

Fast just nu känns mest hela världen overklig.
Det är väl knarket.
Sitter i en dimma och är inte säker på att jag heter det jag tror jag heter.

Jag hoppas läkaren imorgon är trevlig.
Verkligen hoppas hoppas det.
Och att jag inte dör när de skär i mig. Eller vaknar upp förlamad.

Vågade fråga älsklingen om han kunde följa med och hålla handen. Låter kanske konstigt att jag "vågade", men jag har ju svårt att be om hjälp. Förut hade jag sagt att han inte alls behövde utan jag klarar mig själv osv. Men jag över på det här nu, be om hjälp när jag behöver hjälp.
Och han kunde fixa med jobbet så han kunde följa med.