Okej att det är skitpestigt att inte kunna gå ut. Eller att inte kunna gå alls egentligen. Kan inte ta många steg utan rullatorn nu.

Men att allting alltid precis hela tiden är obekvämt, det är så jäkla frustrerande. Jag kan inte sitta bekvämt, inte ligga bekvämt. Aldrig aldrig aldrig.

Kroppen vänjer sig ju efter ett tag, lyckas somna i konstiga ställningar. Och jag har väl också vant mig till viss del.

Men fan vad jag saknar att få lägga mig ner under täcket i sängen och få känna hur jäkla skönt det är... istället för "Nej, den ställningen gick inte idag, jag provar den här, nej inte den heller, ja då får denna lite halvsneda konstiga ställningen duga trots att det gör ont i sidan när jag ligger så här och jag kommer få kramp under natten".

Det finns en oräknelig mängd saker i livet som alla tar för givet när de är friska.