När jag lägger mig är det ljust, när jag vaknar är det ljust.
Hade jag jobbat nu hade jag varit jätteglad att det är sol och blå himmel kl. fem på morgonen, det hade verkligen hjälpt mig att ta sig upp så tidigt och det hade blivit en skön promenad till jobbet. Men nu gör det bara att det blir så jäkla svårt att sova. Min kropp reagerar mycket på ljuset. Har en skön ögonmask men varje gång jag vaknar under natten så har den åkt av.

Vi har inga riktiga rullgardiner för fönstren, bara filtar upphängda. Undrar om jag skulle få hänga upp rullgardiner om jag köpte. Min kille har alltid varit halvägs iväg från den här lägenheten sen han flyttade in och vill inte göra något i den. Det är ju hans lägenhet så han bestämmer. Är två fönster i sovrummet, ett stort med balkong och ett litet. Skulle kosta några hundra, men Ikea är skapligt billiga ändå. Ja, jag kan ju inte handla, utan någon skulle få köpa dem åt mig. ^^

Önskar jag kunde få ha en rullstol innan operation. Så vi kunde köra runt lite. Får väl se hur det blir efter operationen. Förra gången var jag bara lite lite sned så jag kunde gå utan kryckor, vilket är det bästa. Men nu tror jag nästan jag skulle behöva rullstol först och sen kryckor. Kan ju inte jobba bort det sneda innan ryggen läkt helt. Plus såret. Lite orolig för såret eftersom det tog sex månader sist att läka. Tror ju förstås att det har med kirurgen att göra, att han sydde så det blev stora blodfickor. Sen var blodet tvunget att ta vägen nånstans, dvs ut genom såret.

Försöker ställa mig in på operation. Det lär ju bli en. Förra gången blev det en akut och jag hade inte hunnit vänja mig vid tanken. Försöker nu att räkna med en operation så kanske jag inte blir lika rädd denna gång.

Usch vad tråkigt det är att jag bara babblar om operation och smärta och skit. Vill så gärna skriva peppande om hälsa och vikt men även när jag inte är nedstämd så finns det inget direkt att skriva peppande om. Vet inte om det märks men jag har sedan ganska länge tillbaka tillämpat tacksamhets-metoden. Man mår bra av att vara tacksam för det man har och inte bara gnälla över det som fattas. Tänker på det varje dag, vad jag är tacksam för. Det är nästan alltid familj, vänner och min pojkvän som jag är mest tacksam för. Just nu är jag väl även tacksam för att jag faktiskt fick jobb innan jag blev sjuk. Det stärkte min självkänsla och bekräftade min förmåga till att vara en jäkligt bra sjuksyrra. Det kommer jag behöva vid min fight för att lyckas få ett jobb efter det här. Och dessutom får jag sjukpenning istället för att vara tvungen att vända mig till soc igen. Folk klagar på a-kassa och f-kassan men ingenting är värre än de man måste kämpa mot på soc.

Det har varit en jobbig vecka. Medicinbiverkningarna har spökat hit och dit. Och det andra jag skrivit om. Igår kväll märkte jag av en ny biverkning, sömnsvårigheter. Kände en stress i kroppen, en slags ångest över ingenting. Känner så väl igen den från tidigare mediciner. Känns som om kroppen är rastlös och ångestfull. Och inget kan man göra när det beror på mediciner. Sänkte ep-medicinen för att slippa däcka hela tiden. Gjorde det i alla fall vid kl. 19, men det var bättre än dagarna innan då jag bara var vaken ett par timmar mellan varje gång jag somnade. Jag menar verkligen att jag däckar. Jag sitter i stolen och känner hur det blir svårare och svårare att hålla ögonlocken öppna. Försöker med alla möjliga knep men till sist somnar jag till i stolen och då är det bara att ge upp och lägga sig i sängen ett par timmar. I alla fall märkte jag i natt att jag hade ondare eftersom jag sänkt ep-medicinen. Ska prova att höja med en kapsel idag plus höja morfinet, får se om det gör saken bättre eller om jag blir lika trött av morfinet.

Hade förhoppningar om att min pojkvän och jag skulle kunna ha fem härliga ensamma dar ihop. Blir ju inte så mkt sex med svårt diskbråck och en inneboende. Men det var lite väl svårt att hålla humöret uppe med allt skit som var i veckan.
Men än är inte veckan slut. :)