Det här kanske låter fel, men när vänner har problem med sina partners känner jag mig extra tacksam över min. Inte som någon slags skadeglädje utan bara att man ska alltid vara tacksam för det man har som är bra. Det är det tankesättet som hjälpt mig igenom allt skit som hänt mig de senaste åren. Det finns alltid nånting man kan göra för att det ska bli bättre och då måste man ju göra det. Samt att tänka på det man har som är bra istället för bara på det man har som är dåligt. Mer tacksamhet, mina vänner! Det kommer man långt på. Och att se de små sakerna om dagarna. Jag hade en sån fruktansvärd dag när jag skulle försöka ta mig till vårdcentralen, hemsk smärta, jobbigt att försöka få läkaren att fatta, men så var taxichauffören en rolig filur, så varför lägga ner all energi på det negativa? Solen sken och jag fick en rolig taxiresa hem.

Jag är väldigt tacksam för att jag äntligen träffat en vuxen människa. Jag har nog ofta trott att de killar jag träffat varit vuxna för de låtsas ju vara det, men sen är de bara små pojkar innerst inne. Så trött på killar som inte kan säga hur de känner, som bara hotar med att göra slut vid minsta bråk, som inte har några mål i livet, ingen plan på att utvecklas, som hellre kör tystnads-straff än pratar.
Men nu har jag en kille jag kan prata med om allt, som inte överreagerar, som hellre pratar än surar, som jag kan lita på i alla lägen, som aldrig stöter bort mig. Jag räknas, jag ska vara som jag vill och inte som jag tror att han vill, mina åsikter räknas. I början var det konstigt och ovant, men ju längre vi är tillsammans desto mer vänjer jag mig.

De som läst bloggen lite längre tid vet att jag i början av mitt nya jobb fick en flashback till min döda farmor när jag hade hand om en döende patient. Efter det fick jag träffa sjukhusterapeuten och prata om det. Hennes tips var att jag då och då ska aktivt sörja farmor. Det har jag förstås inte gjort för det är ju jobbigt som tusan.
Saknar henne så mycket. Saknar att inte kunna ringa henne. Inte kunna kolla på hennes senaste handarbeten. Saknar att inte kunna åka hem till henne när jag är i stan. Vill inte ens åka till stan nu, eftersom hon inte finns där längre. Jag tycker inte det är rättvist, hon var inte så gammal än.
.. och nu gråter jag som jag alltid gör när jag nämner henne. Tre månader nu sen vi förlorade henne.
Hon var en fantastiskt människa. Alla saknar henne något fruktansvärt.

Har ingen riktig vägdag, utan väger mig lite då och då. Tycker det är skönt att ha ett avslappnat förhållande till vågen nu. Har verkligen genomgått en dramatisk förändring när det gäller vikt, vågen och mat. Det tar lång tid och man har sina bakslag men det går om man vill.
I alla fall vägde jag mig idag (och såg sen att jag vägde mig för bara fyra dar sen) och hade gått ner ytterligare 0,5kg. :) Så skönt att det går neråt. Hade aldrig trott det skulle kunna gå när jag bara rör mig ett par meter varje dag, men eftersom jag heller inte klarar av att laga så mkt mat så äter jag mindre. Jag kan ju knappast bränna så mycket nu när jag inte kan röra mig så det verkar fungera det här. Hoppas hoppas!