Återigen har jag suttit i morgonrock hela dagen.

Har som plan att varje dag försöka duscha, sitta på balkongen i två omgångar och äta riktig mat åtminstone en gång. Det händer ungefär en gång varannan vecka. Men nu när vi har höjt epilepsi-medicinen har jag faktiskt fått en riktigt bra smärtlindring. Jag kan fortfarande inte gå och om jag försöker skjuta tillbaka höften i rätt läge gör det jäkligt ont. Men att vara smärtlindrad är ju härligt i jämförelse med den fruktansvärda smärtan jag hade innan jag träffade den här läkaren. Så nu gör det inte så ont att duscha. Det är jobbigt som fan, efteråt är jag helt slut i kroppen, men kan nog lyckas göra det varje dag nu istället för varannan.

Sitta på balkongen däremot, det "glömmer" jag bort. Jag kollar ut och ser att det är fint väder och jag vill ju gå ut dit, det är ju skönt att sitta där. Men så ska jag "bara" spela lite till eller se ett serieavsnitt till eller virka/brodera/sticka lite till. Sen är klockan plötsligt 22:00. Men jag SKA försöka bli bättre på det. Det andra kan ju vänta.

Äta mat är nog det svåraste. Jag kan inte laga mat själv. Eller jag kan göra lätta saker om jag bara behöver sitta på stolen och röra om eller nåt. Men jag har jättesvårt att bära nånting, t.ex. en pastakastrull med färdigkokt pasta, och jag klarar inte av att gå kors och tvärs över köket femtio gånger för att hämta olika ingredienser. Alltså måste jag be min sambo laga mat, vilket inte är hans största intresse. Så jag orkar inte alltid be honom utan äter mackor istället. Han försöker köpa hem lite färdigrätter och sånt jag kan ställa i ugnen bara, men det är svårt att hitta vegetariska såna på de små affärerna. Nu är klockan 21:20 och idag har jag bara ätit kakor som jag bakade som lördagsgodis. :/
Hade jag fortfarande haft aptit och känt hunger hade det nog gått mer naturligt att se till att det blev nån mat. Men nåt av pillrena tog ju bort det för flera veckor sen.

Får försöka göra lite rutiner igen kanske, så som KBT-terapeuten ville i vintras.