Älskade farmor

Jag har varit så ledsen senaste veckan. Ledsen över farmor. Nu tänker jag att det kanske är för att julen närmar sig. Beställde julkort som vanligt och jag får ju inte skicka till farmor, kan inte skicka till farmor, finns ingen farmor att skicka till.

Har varit extra känslig över detta. Tänkt mer på när vi sade hejdå, det var en sån hemsk dag och hemskt hemskt hemskt att de bara lät henne ligga kvar i sitt gamla nattlinne och inte gjorde i ordning fint för oss. Trodde att de andra tyckte det var fint att säga hejdå och att det bara var jag som tyckte att det var fruktansvärt, att allt var fel där inne. Men i natt mailade jag mamma och berättade hur jag kände, hur hemskt jag tyckte det var, att det inte alls såg fridfull ut och att varje gång jag tänker på farmor så dyker den där sista dagen upp och inte alla tusentals dagar tidigare då jag träffat henne när hon levde. Jag tänkte att det var för att jag varit på obduktion som jag känner så här.

Skulle ha pratat henne innan om det där. Hon känner precis likadant. Hon känner också att allt var fel och att det såg hemskt ut när vi sade hejdå, och den dagen dyker också upp i hennes huvud när hon tänker på farmor. Så det är inte jag som är knäpp eller har fått någon konstig uppfattning efter obduktionen (var på obduktion under min utbildning, det var fruktansvärt). Det var så skönt att veta.
Sen sa hon att hon brukar tänka på begravningen istället, för den var jättefin. Prästen tog emot brev från oss om hur farmor var och hon berättade en perfekt beskriven historia om hur farmor levt och hur hon var. Så det ska jag försöka göra. När sista dagen dyker upp ska jag försöka tänka på begravningen istället.
Farmor hatade sorg och hon ville inte att vi skulle sörja henne. Det går ju inte att låta bli förstås, men hon hade velat att vi mindes de glada stunderna och inte de tråkiga. Sjukhusprästen sa till mig att jag ska aktivt sörja, så kanske jag ska istället för att skriva om hur hemskt det var, att jag ska skriva om alla glada minnen jag har. Kanske det skulle få tankarna åt rätt håll.

Jag är så rädd att jag inte kommer kunna jobba på canceravdelning mera pga att jag förknippar döende och död med den gången vi sa hejdå till farmor. Jag vet att jag passar så bra på onkologen med mitt lugna men positiva sätt, jag vet att jag gör ett bra arbete där, men jag är rädd för att tänka på farmor och bli ledsen varje gång en patient är dålig eller dör.
Mamma sa att jag kan nu se till att döende och deras anhöriga slipper gå igenom det vi fick gå igenom. Det tyckte jag var fint. Nu vet jag hur hemskt det kan vara att få säga hejdå när det inte ser lugnt och fint ut. Nu vet hur det ska se ut för att anhöriga ska få ett fint farväl istället för ett farväl som hänger kvar som ett plågande spöke.

Ska försöka ta till mig allt det här.
Min mamma är klok.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0