Vissa av mina vikt-vänner står precis som jag i början av viktnedgången och stampar, frustrerade av år av misslyckade försök. Men vissa är där nere, en bra bit på väg. Skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundssjuk. Kan inte föreställa mig hur det vore att väga 80kg igen. 70kg existerar inte ens. Lättnaden i kroppen, rörligheten, minskade trycket på ryggen, piggheten.

Är fortfarande arg för att ortopedläkaren frågade i telefonen "Har du gått ner nåt?". Han vet att jag knappt kan gå och har svårt att röra mig. Han har inte nämnt något om en remiss till någon vikthjälp. Han vet att jag gått upp 15kg av medicinerna. Men ändå frågar han mig "Har du gått ner nåt?". På det plumpa sättet.

Många vill gå ner i vikt för sitt välbefinnande och utseendes skull. En bra ursäkt om nån. Men jag har min hälsa att förlora på att inte gå ner. Hur kan någon tro att jag inte kämpar för att gå ner? Men hur lätt är det att gå ner utan motion när man är deppig? Att ställa den frågan: "Har du gått ner nåt?" är som att uttrycka att mitt kämpande inte betyder nånting. Dietisten säger att max 0,5kg/vecka får jag gå ner, men när jag sa till läkaren att jag gått ner 2kg sa han ingenting. 2kg är inte värt ett jota tydligen. Det är ju en månads hårt arbete!

Ja, jag har skrivit det här förut, men tydligen behöver jag upprepa det. Det är ju han som har makten att hjälpa mig tillbaka. Den enda som kan hjälpa mig tillbaka. Han borde visa stöd istället. Jäkla skitläkare!