Jag behöver mitt jobb, jag MÅSTE jobba, jag MÅSTE.

Efter gymnasiet pluggade jag ett år till personlig assistent, men pga en kass, krävande barnunge till pojkvän kunde jag inte slutföra praktikplatserna. Trots det lärde jag mig så mkt teckenspråk att jag kom in på en tvåårig teckenspråkslinje. Men då började min mage krångla. Jag hade ofta ont och mådde illa och då menar jag så ont att man inte kommer upp från golvet. Lärarna sa inte till mig att jag varit borta för ofta förrän en vecka innan den tvååriga utbildningen var slut, då sa de till mig att jag inte skulle få något bevis. Tack för den.

Trots det så kom jag ändå in på en tvååriga teckenspråkstolkutbildning. Men magen fortsatte krångla och jag blev sjukare och sjukare. Självklart var jag jätteofta på vårdcentralen men till sist sa de bara i telefonen att jag skulle gå till apoteket och köpa magtabletter. Efter första terminen sa lärarna till mig att jag varit borta så mkt att jag inte hängt med därför skulle jag få gå om sista terminen på teckenspråksutbildningen och sen få börja om på tolkutbildningen igen.

Men magen fortsatte givetvis krångla. Jag hade såna kramper som varade i 12 timmar då jag bara låg på toalettgolvet och kräktes. Och jag var helt ensam, jag hade ingen. Sen på min födelsedag vaknade jag med gula ögon och åkte till akuten. De sa direkt "aha, gallsten" och jag fick läggas in. Blev opererad, det gick jättebra. Jag gjorde vad lärarna sa åt mig att göra för att jag varit borta så mkt, men en månad in på sommarlovet fick jag ett brev från skolans rektor där det stod "Eftersom du har varit borta så mycket kommer du inte få börja på tolkutbildningen till hösten utan den platsen kommer gå till någon som är mer intresserad". Jag ringde rektorn, jag skrev brev till rektorn, han vägrade prata med mig.

Så jag sökte istället till en treåriga vuxendövtolkutbildning och kom in. Dagen innan utbildningen skulle starta ringde de och sa att skolan lagt ner utbildningen pga för få sökande. Jag kollade upp vilka kurser jag kunde söka i sista hand och valde att läsa ett år litteraturvetenskap och rysk litteraturhistoria. Halvvägs in på höstterminen fick jag ett brev från rektorn där det stod att om jag gick med på att göra alla antagningstest igen som jag gjorde inför tolkutbildningen så fick jag lov att börja igen. Det var droppen när det gällde den där jävla skolan. Antagningstestet är två dagar fullproppat med tester. Om jag hade klarat testet ett år innan så skulle jag väl klara det igen. Dessutom kände jag mig inte så sugen på att ha samma lärare igen som behandlat mig så illa, och ville inte gå på en skola som inte ville ha mig. Utöver det var jag trött på hela den där kulturen. Om man är hörande är man en sämre människa. De gör det omedvetet tror jag men det är ändå så. Och varje dag var det prat om hur man fick lov att se ut som tolk och inte sällan togs jag som exempel på hur man INTE får se ut som tolk. Så tro om jag fick bra självkänsla av det!
Så jag avböjde vänligen men bestämt att göra deras jävla två dagars-tester igen, och fortsatte med min litteratur.

Under tiden klurade jag på vad jag skulle göra med livet när min dröm slagits i spillror. Att bli akut intagen och opererad var ganska traumatiskt för mig och eftersom jag inte hade någon alls som stöttade mig så betydde personalen mycket för mig. Så en dag bestämde jag mig för att söka in till sjuksköterskeutbildningen i Lund. Jag gjorde högskoleprovet och kom in på första antagningen. Yes, nu vänder livet!

Nope.
Jag blev sviken av min syster och var tvungen att hitta en ny lägenhet. Och så kom ryggskottet. Och efter det var det ett helvete att ta sig igenom utbildningen. Ständiga smärtor och svårigheter att göra ett bra jobb. Förnedring att inte få ta examen med de andra pga operationen. Men jag gjorde det!!! Jag gjorde det!!! Och jag är en helvetes bra sjuksköterska, det har patienter, handledare och lärare sagt till mig många gånger.

Och så får jag ett jobb på en fantastisk avdelning, med fantastiska människor. Hinner jobba en månad och så pajar ryggen.

Så förstå att jag MÅSTE jobba. Jag MÅSTE. Det är inte okej om operationen göra att jag kan leva men inte jobba. Det är INTE okej. Jag har kämpat som få för att komma hit och jag kan inte förlora det. Åtta års studielån och ett ständigt lidande och sen få ingenting. Det går inte. Det överlever jag inte.