Jag fick svindel nyss. Satt och pillade med min delmålslista och när jag kom ner till Målvikt: 60kg så tänkte jag att jag räknar ut hur många kilo ner det är. MINUS 57 KG!
Att jag inte hängt med i det är för att sist jag räknade var det 40kg. Sen gick jag upp ca 5kg men när jag började jobba gick jag ner 3 av dem på ett par veckor och var på väg ner mot delmålet 99kg.
Men så började jag med alla smärtstillanden och gick upp 15kg. Nu ser man hur mycket det är. Nu är det 57kg jag måste gå ner.

Eller ja, jag är väldigt delmålsinriktad nu för tiden. För varje BMI-steg som man sänker så ökar man sina hälsovinster massor. Det är sånt jag tänker på. Såklart vi tänker mycket på utseendet och kläder och då vill man ju vara så liten att man kan handla på H&M utan att gå till tjockisavdelningen. Men hälsomässigt tänkt så vinner vi mycket för varje steg vi tar nedåt i vikten.


Det var konstigt att sluta mäta och skriva in maten på nätet. Och igår blev det ett plus. Jag åt för dåligt till lunch och sen var jag nog väldigt orolig för att läkaren ska ringa idag. Så det blev några chokladbitar.
Igår kväll höll jag på att få en riktig ångestattack för jag var så orolig över läkaren. Idag är jag orolig men har bara en svag ångest. Det känns mest overkligt att han ska ringa och ge besked nu när jag väntat SJU månader. Det värsta är väl att han omöjligt kan ge mig ett besked jag tycker om. Rationellt förstår jag väl att det bästa vore om han gick med på att operera mig, men eftersom jag har narkosfobi (förutom att nån i så fall ska rota i min ryggrad!!) så kan jag inte bli glad över det beskedet. Minns när jag opererade bort gallblåsan 2005, då hade jag mått jättedåligt i över två år med ständigt illamående och magkramper och smärtor som ibland varade i 12 timmar i sträck. Så jag blev så glad när de väckte mig kl. sju och sa att jag skulle göra mig i ordning för att opereras. Men 2009 när jag skulle operera diskbråcket kände jag mig mer och mer orolig, men jag tänkte att det ordnar sig väl, men det gjorde det inte, när jag skulle åka ner blev jag helt hysterisk och när jag kommit ner till operation hade jag sån panikångest att jag bara skakade och de fick spruta intravenöst lugnande medel flera gånger.
Tänk att någon ska söva ner dig och du tror att du aldrig kommer vakna igen. Tänk hur det skulle kännas. Det är så det känns för mig.

En tanke är att inför gallblåsan hade jag en jättebra läkare som ritade och visade exakt vad han ska göra och jag kände mig väl trygg i det. Sen hade jag en sänggranne som gjort exakt samma operation några veckor innan av exakt samma operatör och det hade gått väldigt fel och fortfarande visste de inte vad som gått fel.
Men när jag skulle operera diskbråcket fick jag ingen som helst info om vad de skulle göra. Läkarna var avvisande och var hela tiden på språng bort när man försökte prata med dem. Sen alla komplikationer efteråt har ju inte gjort att jag känner mig tryggare i handen på en läkare. Och efter att ha träffat en massa läkare som sjuksyrra har jag förlorat mycket respekt för det yrket.

Gaah. Att han aldrig ringer. Jag gick upp tio i åtta för att inte vara helt nyvaken när han ringer. Med allt knark i kroppen tar det längre tid för mig att vakna i skallen.