Så trött jag är på att ha dåliga dagar. Igår tog jag mod till mig och ringde vårdgarantin. Hon var så förstående och tyckte jag satt i en fruktansvärd situation. Hon hoppades att hennes kollega som har hand om ryggärenden skulle kunna hjälpa mig att komma till en mkt väl ansedd privat klinik.

Men bara några timmar senare ringde kollegan och sa att pga min övervikt kan hon inte hjälpa mig. De privata klinikerna har inte utrustning att operera och övervaka någon som är så överviktig som jag är.
Så först gör vården mig fet och sen får jag inte hjälp pga att jag är fet.
Svensk sjukvård, hurra.

Jag grät och grät och kände att det var sista gången jag orkar med att få hoppet krossat.

Såååå nära att jag fick komma till en bättre mottagning.

Och så missa det pga att de har gjort mig tjock.

Sure, jag har aldrig varit smal och jag har tidigare vägt ca 110kg, som jag sen gick ner till 70kg 2003, men när jag skadade ryggen var jag inte i närheten så tjock som nu. I början på året (i år alltså) hade jag BMI 37, och innan jag skadade ryggen hade jag mindre BMI än så. Nu har jag BMI 44. Ortopeden tycks inte tro på mig när jag säger att det är medicinerna som gjort att jag gått upp 15 kg sen i våras. Men jag gick upp åtta kg de första två veckorna efter jag började med medicinerna. Hur förklarar man det? Tror han att jag bara levde på tårtor och läsk i två veckor eller?
I somras hade jag en dålig period, kunde inte gå, hade rullator inomhus, jätteont, och dessutom gått upp massa i vikt, så då åt jag godis kanske varje dag i några veckor. Så några kilon är nog mitt fel. Men om det inte var medicinernas fel så skulle jag ju rasa ner i vikt nu när jag håller nere allt onyttigt. Och jag äter mindre mängd än förut. Har ju mina två + i veckan och efter diskussion med Niklas har jag bestämt att ett + får vara max 500kcal. Och jag håller mig till det. Så att gå från att äta godis jämt till att äta knappt inget godis skulle göra att jag gick ner allting igen ifall det var det som var felet. Men det gör jag ju inte. Jag har gått ner 2kg sammanlagt.
Så läkaren kan &%%"¤€££€£@€!!!!!!!!

Också något jag sa till kvinnan på vårdgarantin. Hur stort förtroende får man för sin läkare när han inte lyssnar på hur fruktansvärt jag har det?
Hon sa "Du måste ju berätta för din läkare att du blir sämre". Eeh, ja, jag har sagt det varje gång jag pratar med honom, men han lyssnar inte. Hon var rätt dum. Den första var jättebra, men den andra fattade ingenting för att vara någon som har hand om ryggärenden. Hon tyckte jag skulle gå på vattengympa. 1. Hur ska jag ta mig dit?, 2. Hur ska jag ta mig ner i bassängen? m.m.

Varje gång jag haft chansen har jag kämpat med vikten. Ja, sen alltid, men ännu mer de senaste tre åren. Varje gång jag har mindre smärta har jag försökt motionera efter bästa förmåga och sköta maten. Men samtidigt har jag kämpat nåt otroligt med att ta mig igenom skolan. Skolan var tvungen att gå före allting för jag ville ju ha en utbildning. Men ändå så gick jag på min sjukgymnastik och cyklade på min motionscykel och körde med "lördagsgodis". Men varje gång ryggen blev kass och jag inte fick hjälp med smärtstillande mediciner och jag blev mer och mer deppig så gick jag givetvis upp igen, och kanske mer.

Jag blir så jävla arg varje gång jag stöter på någon som inte förstår hur mycket jag har kämpat mig igenom hela livet, inklusive de senaste tre åren! Jävla läkare som bara ser att man är tjock och tar för givet att man sitter hemma och gluffsar i sig godis och vägrar röra på sig!!!

OCH INTE EN ENDA GÅNG HAR JAG BLIVIT ERBJUDEN HJÄLP MED VIKTEN AV EN ORTOPED! Det är lätt att sitta på sina höga hästar och se ner på sina tjocka patienter och inte ens erbjuda dem hjälp. Vilka arslen.

---

En annan sak.
Jag har varit väldigt nedstämd, som jag tidigare berättat om. Och i förrgår när jag hade en sån omtumlande dag blev det inte bättre. Igår när N gick till jobbet flög tanken förbi "Om jag ska ta livet av mig får jag göra det när han är på jobbet".
Det betyder inte att jag är i närheten av att göra det, men när tankarna dyker upp är det dags att ändra nånting.
Sen senare fick jag höra om en person, en nära vän till en nära vän, som tagit en överdos och nu fått hjärnskador. Ska inte skriva utförligt om det för tycker inte det är min sak. Men ja, det är ganska allvarligt.
Det fick mig att tänka. Att sluta kämpa är att ge upp, och att ge upp är att bli tjockare och tjockare, få mer och mer ont, må sämre och sämre och till sist hamna i hennes situation. Och det är ingenting jag kan göra, varken för min skull eller för de som älskar mig. Aldrig. Så jag har inget val, det är bara att kämpa framåt. Vissa dar går det inte, då måste jag få krypa ihop och gråta hela dagen, men utlopp för känslor är nog viktigare än att försöka att inte känna dem.
Så det måste gå framåt.
Finns inget annat.

---

Var hos dietisten igår igen. Ska skriva ner vad hon sa senare, men har insett vad jag måste kämpa mera med.
1. Bara ta 100gr kokt pasta, ris eller potatis. Riset och potatisen går an, det är inte så gott, förutom om det är pommes eller potatisgratäng. Men när det gäller pasta är jag så van vid att fylla hela skålen pasta, ta lite pesto eller sås och kladda runt. 100gr är inte mycket, men resten ska vara grönsaker och så en fjärdedel protein.
2. När jag inte har något direkt protein i maten utan tar proteinpulver måste jag komma ihåg att proteinet ska vara en fjärdedel av tallriken även om det inte ligger på själva tallriken. Jag ska inte fylla den fjärdedelen med kolhydrater.
3. När N erbjuder mig något gott ska jag be honom att istället säga "vill du ha ett plus idag?" och om han glömmer säga det måste jag tänka på det. Som igår när han bakade pepparkakor. Jag tänkte inte på det som "Nu tar jag ett plus" utan mumsade glatt på. När jag sen kom på att det blev ett plus blev jag besviken, kanske jag inte hade velat lägga mitt plus på ett par pepparkakor.
4. Max 1 msk sylt/mos till gröten. Och inte en råkad matsked utan mäta ordentligt med ett msk-mått.

Så det ska jag kämpa vidare med nu.

Ja, och jag har börjat cykla igen. :) För det finns bara en väg och det är framåt.