Jag känner mig verkligen som en sämre människa. Igår bad jag min pojkvän att beställa alla mediciner som gick att beställa på apotekets hemsida. Annars slutar det bara med att jag missat att nån medicin börjat ta slut och så får han gå till apoteket och sitta en timme för att hämta ut medicinen. Sen behöver jag ändå hans hjälp för att gå och hämta medicinen från posten, därför när de skickar knark så måste man hämta ut det på posten. Jag vill inte vara en flickvän som behöver hjälp av min pojkvän med allting hela tiden. Jag tycker inte ens att det är så mysigt att duscha ihop längre för även om vi tvålade in varandra förut med så känns det nu som om han tvålar in mig för att jag är handikappad. Verksamhetsansvariga nånting för kbt-terapeuterna ville veta på vilket sätt jag ville ha hjälp av en kbt-terapeut. Jag var inte beredd på att hon skulle fråga så jag hade inget genomtänkt svar. Men jag mår dåligt på så många sätt av diskbråcken. Smärtorna är en, sömnbrist är en, handikappet är en, att inte kunna jobba är en, och att känna sig fullständigt värdelös är en. Det känns som att jag inte klarar av nånting längre.

 

Jag har väl alltid haft bra självförtroende, jag har inte tvivlat på min förmåga att klara av saker, jag har klarat av allt skit som blivit kastat på mig. Men självkänslan har varit dålig, jag har aldrig sett att jag har något värde. Och nu sviktar självförtroendet också, och det framkallar mycket nedstämdhet och hopplöshet. Hopplösheten är nog det mest otäcka. Det sista som sviker människan är hoppet säger man ju. Har man inget hopp kvar så har man inget kvar att hänga sig fast vid.

 

Nu är det väl extra hemskt för min katt är sjuk. Eftersom ingen är här hos dem mer än korta stunder så har ingen upptäckt att han knappt kan bajsa. Men jag märkte det och ringde veterinären i början på veckan. Hon ville avvakta och prata med veterinären innan jag skulle komma in med honom, men veterinären ville se honom direkt så vi var där igår. Han klämde och tittade och kom fram till att han vill röntga honom och göra div. undersökningar. Det gör så ont i hjärtat så ni anar inte. Jag är så rädd att det ska vara något allvarligt med tarmen som kräver en stor operation. Vissa människor klamrar sig fast vid sina djur in i det sista, fastän de ser att djuret lider, men jag skulle inte låta mitt djur genomgå en svår operation som innebär en jobbig rehabilitering. Han är över nio år så det inverkar ju också på ett ev. beslut. Även om min första katt blev 19 så är det ju normalt att katter bara blir 12-15 år.

 

Och nu får jag inte ta hem katterna imorgon som jag hade planerat. Det var något jag verkligen sett fram emot. Jag har inte fått bo med dem sen i januari i princip. Jag ser att de mår dåligt av det och jag ser hur glada de blir när jag kommer hit och de klänger på mig hela tiden. Den minsta sover PÅ mig på nätterna, de större sitter bredvid mig vid datorn, i knät eller vid fötterna. Jag hade lovat dem att vi inte skulle vara isär mera men nu måste jag lämna dem på obestämd tid ändå.

 

Dessutom kan jag inte följa med honom till veterinären på måndag eftersom jag själv ska röntgas då och det i Sthlm. Måste lita på att mina föräldrar lyssnar på vad veterinären säger och kan fatta de enkla besluten åt mig. Det är alltid extra frustrerande nu för tiden när jag inte är med för jag kan ju mer medicin än de kan, även om min medicinkunskap gäller människor så finns det ju mycket likheter, så jag har alltid frågor som ingen annan tänker på att ställa. Känner mig som en hemsk hemsk matte som sviker sina katter på det här sättet.