Jag är hemma i min lägenhet i Östergötland för kanske sista gången. I somras när jag var dödstrött på Inneboende X så kändes detta som ett riktigt hem. Det var rent och fint, och tyst och lugnt. När jag nyss flyttat hit så var lägenheten bara en påminnelse av att farmor dött. Hon dog bara några veckor efter jag flyttat hit. Speciellt sen när jag ärvde saker efter henne, möbler, spegel osv. så var det en hemsk påminnelse när jag kom hit och jag grät på kvällarna. Nu är det nånstans emellan de två känslorna.

Igår fick jag gå upp kl. sju för att åka till vårdcentralläkaren och sen åkte vi till Sthlm vid halv fyra, så det var en lång dag för mig och ryggen. När vi gick från parkeringen till huset mötte vi min syster. Hon sa hej i farten, kollade knappt på mig och gick bara vidare. Det var konstigt. Hennes ansiktsuttryck och blick var ännu konstigare. Den var inte ’sur’ utan sa på nåt sätt ”jag tycker inte om dig” och var konstigt självbelåten. Har aldrig sett henne sådan tidigare. Det var obehagligt och nu är jag rädd för att gå ut för jag vill inte behöva få den svårtolkade blicken igen. Hon har väl rätt att tycka vad hon vill, men om det var jag som skulle gifta mig med ett svin så hade hon (förhoppningsvis) vägrat ställa upp på det.

Sen när jag kom in i min lägenhet så mötte mig en bajslukt. Då var det bajs på mattan som är under kattlådorna och ingen hade mödat sig med att skölja mattan. Lägenheten var även i ett stort behov av dammsugning. Så det var tråkigt att mötas av det. Sen på kvällen luktade mitt sovrum unket och det var fuktigt och kallt, frös flera timmar trots att jag hade två täcken innan jag fick upp värmen. Så jag fick inte mycket sömn och lägenheten kändes inte så hemtrevlig. Idag hjälpte pappa mig med mattan och sopade lite så lägenheten inte var riktigt så grusig/hårig/dammig.

Annars så väckte min hund mig imorse kl. sex när mamma lämnade honom. Jag hade missat att hon trodde vi kommit överens om det, jag sa bara till vovven ”kanske jag kan vara din dagmatte igen när jag kommer ner”. Så jag blev förvånad men såklart han får vara här, han är och förblir min ögonsten i livet. Jag hade otroligt ont efter all pärs igår och kom knappt upp ur sängen. Kom inte iväg med hunden förrän kl.12:30 och vi kom inte långt. Försökte gå med en krycka och hundkopplet i andra handen, men det var svårt. Tog några extra Oxynorm (snabbverkande opioid, typ morfin) innan och sen när vi kom hem började smärtorna lugna ner sig lite. Hade försökt cykla innan för att mjuka upp men jag hade för ont.

Grejen med opioiderna är att jag känner ännu mindre hunger. När klockan blev 17 började jag bli allt segare och segare i huvudet. Då insåg jag att jag inte ätit någonting alls på hela dagen. Dock hade kroppen förstås redan insett det och jagat ner mig till kiosken för att köpa cola. Så det blev cola och snabbnudlar till kvällsmat. Inte det bästa man kan äta förstås.

Förstår om det låter som att jag inte bryr mig om vikt och hälsa men det är verkligen inte så. Det går inte att förklara hur det är att vara avtrubbad och inte ha koll på tid och vad som händer. För att inte tala om den enorma tröttheten som kommer både från smärta, sömnbrist och knarket. Ibland känns det som att göra en smörgås är att laga en stor middag. Och ibland känns det som att själva ätandet är en alldeles för stor och jobbig process. Lite därför jag också hoppas att om jag får igång cyklandet ordentligt att det kommer skapa mera hunger. Jag kunde kanske sätta alarm på att äta, men jag har redan alarm på när jag ska ta piller och inte ens det kommer jag ihåg. Eller när jag sätter in nåt i ugnen och sätter på timern. När mobilen sen ringer tar det bara ett ögonblick och så har jag redan glömt bort pillrena eller maten i ugnen. Jag behöver nån som påminner mig om att äta, inget annat funkar. Min pojkvän har inte de bästa matvanorna, men han försöker påminna mig om att äta. Speciellt om han märker att jag är extra trött, ledsen eller virrig. Då frågar han om jag ätit och om jag inte kommer på nåt att äta, vilket jag verkligen inte gör ibland, det står liksom helst still i hjärnan trots att jag VET vad som finns i frysen, så säger han åt mig vad jag kan äta. Eller så gör han mig en smörgås och så kommer min hunger igång och jag får lite energi att tillaga något.

Men jag vill INTE väga så här mycket. Exakt hur mycket ska jag se på måndag när jag väger in mig på min egna våg som jag sen ska ta med mig upp till Sthlm. Tyvärr har jag inte längre så mycket kämpaglöd som förr. Eller hur man ska förklara det. Jag orkar inte med att träna så att det gör ont, trots att det inte är något farligt ont. Jag klarar inte av mera smärta än den jag redan har. Så jag cyklar gärna, men inte så att det blir så ansträngande att det gör ont. Det är ju inte farligt att ta i med musklerna så man blir jättetrött, men för mig är den ömheten för mkt smärta.

Det är inte lätt. Men det är ingen som förstår det. De ser bara att jag är tjock och tycker att jag är dålig som inte går ner i vikt när jag behöver göra det för ryggens skull. Som sagt, ingen läkare förutom en psykiatriker i Lund har erbjudit att skicka en remiss till en överviktsklinik. Så synd att jag flyttade från Skåne och missade både min fantastiska kbt-psykolog och remissen till överviktskliniken. Men jag tog för givet att sån högklassig vård fanns här uppe också, vilket den inte gjorde…. Och jag var tvungen att flytta, jag höll på att gå under psykiskt av att bo där utan familj, riktiga vänner (som jag kunde se ofta, har två riktiga vänner kvar där nere) och min pojkvän. Men det var bara ett sidospår.

 

En vän till mig som har en kronisk sjukdom sa att han vill starta en blogg. När jag frågade vad den ska handla om sa han att den ska vara som min, ett sätt att skriva av sig om ”sitt jox” dvs sjukdom och sånt. Då slog det mig att jag inte längre borde ge om ursäkt för att jag skriver om ryggrejer. Hälsa är mitt stora intresse och denna hemska ryggsjukdom har ju i hög grad med hälsa att göra. Jag borde inte be om ursäkt för att jag skriver om det istället för bara jättepeppiga saker om att jag rasar ner i vikt och tränar jättehårt. Jag har drabbats av det här, det är inte mitt fel och jag kan inte be om ursäkt för det. Däremot är jag helt för att inte sitta under sin offerkappa och tycka synd om sig själv. Självklart får man göra det ibland, sitta där under och gråta en skvätt över att livet gett mig all denna smärta (både psykiskt och fysisk). Men sen får man knuffa bort offerkappan och göra något kreativt för att bli bättre. Både något för att bli bättre fysiskt och för att bli bättre psykiskt. Därför att offerkappan kommer inte ge något gott, den kommer bara göra att man mår sämre, både fysiskt och psykiskt. Vi kan inte rå för att vi drabbas av hemskheter i livet, men vi kan välja vilken väg vi går därifrån, gå vidare och förbättra det som går att förbättra, för det finns alltid något man kan göra för att må bättre, eller fortsätta gömma sig under offerkappan och gå i väggrenen och tycka synd om sig själv. Att acceptera är det allra svåraste, men man behöver inte acceptera det för att välja vägen där man gör något kreativt och börjar kämpa för att få et bättre liv, men det underlättar om man lyckas acceptera. Jag har inte lyckats med det. Jag tycker fortfarande att detta är så sjukt orättvist att jag inte får någon belöning för allt jag kämpat med i så många år. Och att jag inte ens kan få det bekräftat att läkarna gjorde fel, att det är deras fel att jag är i den här sitsen. Jag kan inte acceptera det. Tidigare sa jag att jag har genomgått många svårigheter men jag har användning för dem i mitt jobb, att det gjorde mig till en bättre sjuksköterska. Men detta som jag måste gå igenom nu gör ingen nytta, det är överkurs i att öva sig i att förstå hur det är att vara patient, det kommer bara leda till att jag får svårt att få ett jobb och eventuellt att jag får svårt att kunna jobba som sjuksköterska. Ifall det skulle sluta med att jag inte kan jobba som sjuksköterska skulle jag gå under. Jag har 350 000 i studielån och jag har bara ett år kvar att studera, så jag kan inte utbilda mig till något annat. Målet med allt mitt kämpande har varit att få en bra utbildning och nu har jag fått det. Skulle jag inte få använda den utbildningen skulle det vara att slutligen knäcka mig.