Borta 9 oktober 2010

Igår kväll cyklade jag 50 min i ca 22km/h. Klarade ju bara 10 min innan hundpromenaden. Det gick ganska bra. Fick stanna två ggr och stretcha baksidan av benen. Sen stretchade jag efteråt också förstås.

Sen senare på kvällen försökte jag visa mitt stöd till en vän som har det svårt och så blev jag avvisad. Det påminde mig om att jag MÅSTE sluta ge mer av mig själv än jag får tillbaka. I år har jag varit en sån person som man vänder sig till när man verkligen har det svårt, men de personerna visar inget stöd när jag själv har det svårt. Även den här personen vände sig till mig under en period när det gällde en sak som dennes vänner inte ”dög” till. Har personen hört av sig hur det går för mig? Nej.

Jag har blivit bättre på att göra den här avvägningen, men jag är fortfarande lättlurad. Tyvärr blir jag mer och mer bitter och cynisk ju mer sånt här händer. Vilket jag tror går ut över mina riktiga vänner då och då. Jag menar, jag stöder en person i tre år under hur många svårigheter som helst när hennes andra vänner skiter fullständigt i henne. Sen blir jag bara helt dumpad för just de där vännerna när saker är bättre igen. Hur gör man för att veta när någon är på riktigt?

I alla fall så påminde det personen går igenom något som jag gick igenom under många år och det var lite jobbigt att tänka på det igen. Mitt i det så kollar jag ner på mina fötter och ser tofflorna som min mormor har stickat. På nåt sätt kopplar jag ihop det med farmor och tårarna börjar strömma. Fan! Vem bestämde att ta min farmor när det började gå uppåt istället för nedåt? Det var inte rättvist!

Och vem stödde mig när farmor dog? Inte de som jag lagt mest energi på i alla fall. Suck. Det ”roliga” är att man märker att alla läser det jag skriver på facebook. För då och då blir de nyfikna på vad man menar när det är något som kan tolkas som roligt skvaller. Så de vet om när jag har det svårt, men ändå skiter de i mig. Jag måste komma ihåg det. Jag måste komma ihåg vilka som verkligen ställer upp. Vilka som hälsat på mig, vilka som hjälpt mig, vilka som undrar hur jag mår.

Nu låter jag så bitter igen, och jag är väl det också. Hur kan man då veta vilka som är på riktigt och inte? Så jag slipper bli sviken igen och igen och igen och kan sluta vara så jävla bitter!!!

 

När jag blev ledsen så fick jag ett sånt sug att hoppa upp på cykeln igen. Jag tänkte att jag kanske hade cyklat tillräckligt och att ryggen nog kommer protestera tillräckligt imorgon, men kanske är det ett bra tecken att jag får sug att cykla när jag blir ledsen och deppig? Jag hoppade upp iaf och cyklade 10 min i 24-25km/h. Sen fick jag lite väl ont i höften och tänkte att det är inte värt att ha jätteont imorgon, plus att jag redan kände mig lugnare. Bättre att cykla än att äta.

Men idag var det helt okej när jag vaknade. Jag cyklade 30 min 24-25km/h och det gick lysande. Känns skönt att öka takten lite. Imorgon ska jag nog öka motståndet lite också. Eftersom det inte finns några siffror på motstånd så räknar jag antal varv från minst motstånd. Bra att hålla lite koll på framstegen.

Är kanske mycket svammel ibland, men jag tycker det är viktigt att förstå varifrån olika impulser kommer, och se hur man kan reagera när (negativa) känslor dyker upp. Man måste ju inte agera destruktivt varje gång man mår dåligt. J


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0