Blev "bara" 30 min igår. Eftersom jag ska åka bort imorgon så ville jag tillbringa kvällen med min hunk till pojkvän. Idag ska jag däremot försöka få in omgång 2 innan han kommer hem.

Det känns förstås i rumpan och i musklerna att jag börjat cykla igen. En timme per dag kan ju vara mycket att gå till från ingenting, men jag tycker att det är bättre att i så fall cykla med litet motstånd och långsamt än att inte göra det alls. Det är det som är så bra med cykel, finns så många olika sätt att variera sig. Och ja, den ska förstås följa med mig när jag åker bort. :)

Känns väldigt bra att ha något positivt att koncentrera sig på. Det är inte roligt när det bara finns negativa saker att skriva. Det här året är det värsta i mitt liv och jag kunde inte vara mer tacksam över att jag även har de bästa medlen för att ta mig igenom det nu. Hade detta varit för några år sen hade det inte gått så här pass "bra" (psykiskt).

Imorgon ska jag träffa min vårdcentralläkare. Han kommer bli besviken över att ortopeden vägrar ta över ansvaret för sjukskrivning och mediciner. Ända tills jag blir opererad kommer det vara så och sen kommer han få ta över igen efter det. Jag förstår hans frustration, vilka vet bättre om ortopedisk smärta och sjukskrivning än ortopeden? Men som patient orkar man inte ta den fighten, även om man är sjuksköterska. Det egentligen syftet med morgondagens möte är att vi ska prata om att jag ska få någon att prata med, förhoppningsvis en kbt-terapeut. Den jag hade sist var så jäkla dålig så jag hoppas att jag nu kan få någon med mer kunskap. Det räcker inte att vara skötare och gå en kbt-kurs för att kunna behandla människor, även om psykiatrin tydligen tycker det. Annars har jag valet att gå två terminer hos psykologstudenterna. Men det får man betala själv.

Nästa vecka när jag är i min hemhåla igen och fixar i lägenheten har jag bokat in två tider hos min favoritnaprapat. Ser fram emot det. Tyckte det vore bra att göra inför magnetröntgen den 18e. Även om det går bättre att ligga på rygg nu så kommer smärtorna börja gnaga under de 40 min som jag måste ligga alldeles stilla inne i röret. Förra gången blev inte bilderna bra eftersom jag inte kunde ligga helt på rygg utan fick ligga lite snett men ändå hade mer ont än jag haft nånsin. Tårarna rann och musklerna började liksom skaka, de gör det när man har riktigt jäkla ont, det går inte att hindra. Personer som har svåra smärtor över hela kroppen kan få liksom som anfall när de har svåra smärtattacker.

Ja, och så har jag sänkt morfinet lite igen eftersom jag fick svårt att kissa. Men valde att bara sänka nattdosen istället för både dag och natt. Känner inte av lika mkt abstinens den här gången, men har svårt att sova och känner mig orolig. Jag måste ta flera korttidsverkande morfinkapslar istället, eftersom jag får ont utan mitt morfin. Det är ju samma verksamma ämne och samma biverkningar men jag har en teori om att eftersom de är korttidsverkande så är de ju inte där hela tiden och påverkar kisseriet som det långtidsverkande. Får väl höra med läkaren. Blir mycket att trycka in på vår korta tid imorgon.

OCH det allra bästa: Jag ska ta med mig kissemissarna upp hit sen när jag åker hem igen. :) Sen måste andra personer packa ihop och flytta mina grejer, det känns inte lika roligt men jag övar mig i att inte tycka att jag är en dålig människa för att jag behöver hjälp. Vovven kommer antagligen att fortsätta bo växelvis hos min mamma och gamla dagmatten i Skåne. Ser inte att han kommer kunna bo hos mig på mycket länge och han är nästan 9 år nu. Han har visat tydligt att han inte orkar flytta mera. Det känns inte bra för jag litar inte på andra människor att ta hand om mina bebisar även om jag vet att de gör ett bra jobb. Skulle han råka ut för någon olycka när han är med någon annan skulle jag ha svårt att förlåta den personen. Gissar att det är ungefär så som jag hört flera mammor säga ang. deras barn.
Nu kom jag av spåret igen. Hurra hurra, mina katter ska komma hem! (Och Inneboende X är rädd för en av mina katter :P)