Svårt att bara skriva positiva saker

Usch, vad jag var deppig igår. Även om "deppig" är ett ord jag inte vill använda, för det använder folk till vardags för att säga att de är lite hängiga. Men jag vill inte säga "deprimerad" om jag inte fått en diagnos att jag är det. Vad finns då kvar? "Nedstämd" låter inte tillräckligt allvarligt, men det är väl rätt ord kanske.
Jag var väldigt nedstämd igår. Det rev i bröstet och det malde i huvudet hur dålig jag är. Dålig, dålig, dålig, dålig, dålig. Jag kan inte utveckla för då kommer jag känna samma sak igen, för jag tycker det fortfarande, idag mår jag bara lite bättre och är inte koncentrerad på hur dålig jag är.

Så. Igår blev då en sitta i morgonrock hela dagen, brodera och kolla på serier-dag. Det kanske är fel sätt att tackla det, rätt sätt kanske är att ta en promenad osv. Men att bara sitta och ta det lugnt hjälper mig att återhämta energi och stabilitet.

Kunde inte förmå mig att cykla igår. Det är svårt att erkänna en sån sak för det finns alltid folk som tänker "Då får du väl skylla dig själv om du inte går ner i vikt", men det är ju alltid bra att vara ärlig med sig själv. När känslan att ingenting spelar nån roll infinner sig så har jag enormt svårt att förmå mig att cykla, äta, klä på mig, gå ut osv. Då vill jag bara kolla på serier för att distrahera mig och sysselsätta händerna med något annat än att tröstäta. Så det var vad jag gjorde.

I alla fall så var ju inte tanken att jag skulle skriva om det, utan jag skulle skriva om att jag idag gjorde gröt till frukost, cyklade och har tänkt färga utväxtranden (det piggar alltid upp om man känner sig fin/finare), ta en liten promenad till affären och cykla lite till ikväll. Att äta gröt på morgonen håller mig mätt länge och håller blodsockret mer i schack. Ska försöka komma ihåg att ta min "proteinpudding" på kvällen med, för jag vet av erfarenhet att min slarviga veggekost inte innehåller tillräckligt med proteiner. Varför jag vill äta det på kvällen är för att det är lite sött och ganska gott och det är på kvällen som jag blir mest orolig och det är då det är störst risk att jag tröstäter.

Sjukgymnasten i fredags var jättetrevlig. Vi hann inte göra nånting därför att hela tiden gick åt till att gå igenom min historia. Varje gång jag måste gå igenom det blir jag ledsen och deppig. Kanske därför jag mådde dåligt igår? Det gör ont att tänka på min situation och hur illa behandlad jag blivit de senaste tre åren. Hur vänner har svikit och försvunnit, hur jag inte längre har något som helst socialt liv. Ja, allting. Men hon var jättetrevlig och hon kommer nog göra ett bra jobb, det tror jag.

Nåt som jag aldrig pratar om är förvirringen. Eller snarare overklighetskänslorna. Att veta att jag är i en kropp som tillhör en person med det här namnet, men att jag är nån annan och det jag ser är inte verkligt. DET är ingen behaglig upplevelse. Det är inget jag önskar någon. Ingen som inte upplevt det förstår hur det är att se ut genom en kropps ögon men inte veta vem jag är, om det jag ser är verkligt och vad jag ska göra för att komma tillbaka till mig själv igen.

Äsch, inlägget blev inte som jag hade tänkt.
Livet känns inte helt hopplöst idag i alla fall.

Kommentarer
Postat av: Hella

Skönt att sjukgymnasten var trevlig och hoppas du fick lite tider med....

2010-10-31 @ 19:04:45
URL: http://kezia.bloggagratis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0