..jag mår inte bra.
Inte alls.

Jag får ingen lugn och ro här. Inneboende X tar hit bimbo Y hela tiden. Och trots att de inte har fört lika mkt liv som tidigare så räcker det för att jag inte får någon lugn och ro.

Jag orkar inte. Jag har inget tålamod. Jag flyger i taget för allt och inget. Hela tiden kryper det i mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Jag får inte sova.

Häromdagen råkade jag be inneboende X att flytta till sista nov. Det var inte planerat utan bara blev så. Jag tänkte bara fråga hur lång tid han behöver ha på sig för att flytta för att sen diskutera saken med min pojkvän och be honom prata med inneboende X. Men så frågade han så mycket så till sist sa jag att vi vill att han flyttar ut till sista nov. Och han sa att det var okej. Först fick jag jättemkt ångest och blev ledsen, grät flera ggr. Men dagen efter kom han hit sent med bimbo Y och låg sen och kräktes i sitt rum (så det hördes ut i lägenheten) hela kvällen och halva dagen. Så då släppte liksom omtanken om hur hans boende ska fungera. Dessutom kom hon hit idag igen. Sa till min pojkvän att om hon ska vara här hela tiden får ju inneboende X betala mer hyra. Jag menar hon använder ju våra grejer men köper inga.

Näe, jag klarar inte av det här. Känner en sån enorm stress och stark ångest. Och sömnbristen tar ut sin rätt också med ökad aggressivitet, överkänslighet, inget tålamod och ökad nedstämdhet.

Jag vill be inneboende X att respektera att jag genomgår något hemskt och inte orkar med det här. Plus att de har ett val att ses hemma hos henne men jag min pojkvän har inget val, allra minst jag som knappt kan gå. Men jag orkar inte ta den kampen. Och jag har inte vågat öppna mig ang. den saken till min pojkvän och be honom prata med inneboende X därför att han tycker jag är ganska jobbig nu som flyger i taget osv, även om det inte tas ut direkt över honom så gillar han inte när jag är stingslig och gråter. Äsch, det lät fel. Ev. så är det bara jag som tror att det är så, ibland är det så. Såklart han stöttar mig genom allting hela tiden och gör allt jag ber honom om.

När det mesta valresultatet hade redovisats och inneboende X gick ner och öppnade dörren för bimbo Y så kände jag en sån aggression och ångest så jag började städa köket. Köket är det värsta i det här samboskapet. Det är alltid ett diskberg, golvet är alltid smutsigt och kladdigt, ugnen är så skitig så man måste öppna luckan för att kolla om maten är färdig, bänkar, skåp osv är smutsigt. Och det blir aldrig bättre. Jag vill städa upp ordentligt men det kan jag inte rent fysiskt plus att det tjänar ingenting till så länge inneboende X bor här. Men det jag kan göra är att kasta allt skräp, ställa tillbaka saker i skåpen, torka av, flytta saker som inte hör hemma i köket tillbaka till inneboende X's rum, ställa disk som står överallt på sin rätta plats osv. Så det gjorde jag. Det tog ett tag men jag blev av med en del aggression och min pojkvän kom sen och sa "Oj, vad fint du gjorde i köket!!!". Så det var ju kul att han uppskattade det.

Det värsta var bara att det var en tvestjärt på köksbordet. Och jag hatar tvestjärtar. Väldigt mycket. När jag var liten var det tvestjärtar överallt, i brevlådan, i sandlådan, i lekstugan, i kaninburen, överallt. Jag hatar dem. Jag skriker när jag ser dem. Jag är för rädd för att ens slå ihjäl dem (eller eftersom jag är så fjollig att jag inte ens dödar myggor, bara fästingar som bitit min hund, ens kunna kasta ut dem). Så jag skrek, min pojkvän kom, jag skrek mera, han försökte hitta den lilla tvestjärten, sen mosade han den, kastade den och tittade konstigt på mig.
Men jag är verkligen rädd för dem. Det är min allra minst rationella sida. Jag är rädd för tvestjärtar och kackerlackor (om vi ska på semester kollar jag upp hur vanligt det är med kackerlackor där).

Jag är helt slut psykiskt, helt slut. Känns som att snart börjar jag ta till något självskadande (+ tröstätning) för att klara av det här. Fan ta sjukvården. Och att de har såna regler på Försäkringskassan att efter ett halvår ska man mätas mot hela arbetsmarknaden. När man inte ens har fått nån vård på den tiden???? Ja.. Vad är det för vits med att jag fortsätter kämpa när jag bara får elände efter elände?