Vill inte skriva mer om vilken fruktansvärd dag det varit. Jävlar vilket ångest. Jag är nu helt slut psykiskt. Hoppas det går uppåt men just nu känns detta som droppen. Jag vågar inte vara ensam. Men jag är stolt över att jag gått utanför dörren två dar i rad, om än bara för att gå ner till kiosken och köpa en glass och idag följde N med.

N ja. Vet att jag sagt det förut, men hur i helsike hittade jag en sån fantastisk människa att dela mitt liv med? Säg vad man vill om Inneboende X, men jag kommer vara honom tacksam resten av livet för att han en torsdag fick för sig att para ihop mig och N. Ingen av mina tidigare karlar (småpojkar) hade ställt upp på det sätt som N gjorde idag och gjorde på ett sånt fint sätt.

<3