Klockan är fem på morgonen och jag kan inte sova.
Orkar inte ens försöka just nu, bara sitter och kollar på film och stickar för att slippa tänka.
Det är förmodligen dags för mig att avliva min katt nu. Jag har försökt allt. Sist jag pratade med veterinären så lät det på henne som att sista chansen vi hade var att se om hans mage kan tåla hans förra mat. Hade han gjort det hade han fått en medicin som gör att kroppen inte tar upp lika mycket av de ämnen som är farliga för njurarna. Men hans mage har inte återhämtat sig. Jag har gett honom extra tid och provat en ordentlig magkur, men inget har hjälp. Om han nu kan överleva 6-18 mån till så är det väl inte mycket till liv om han måste ha diarré och ont i magen hela tiden. Och jag har ingen fysisk möjlighet att skura golvet fem ggr om dagen heller för att han väljer att sätta sig utanför lådan varannan gång.
Ska försöka ringa veterinären imorgon. Har funderat på om jag ska be att få prata med veterinären eller om jag ska beställa tid till avlivning på en gång. Men för min skull känns det nog bättre om jag pratar med henne och får höra att hon inte har någon mer lösning.
Just nu behöver jag gråta en hel del, men om jag bara sitter vid datorn och gråter så blir N orolig och måste veta vad som är fel osv. Det är bra att gråta, det hjälper, men jag behöver lite ensamtid just nu så jag får gråta ifred. Så det är ganska bra att det är måndag imorgon (just nu egentligen) så jag kan få sitta och gråta hela dagarna om jag behöver.
Just nu är jag färdiggråten, så just nu klarar jag av att skriva detta.
Känner mig arg och besviken på omgivningen. Skyller inte på nån speciellt, bara önskar att NÅN kunde ha hjälpt mig med att ta honom till veterinären. Bara nån.
Vet fortfarande inte om jag klarar av att stå där och se honom somna in.
Har funderat på att ta en enskild kremering. Kan ju inte ta hem kroppen och blandad kremering känns meningslöst som sagt. Men en begravning kan hjälpa sorgen. Begravningar är till för de som lever, inte den som är död. Vet att det är dyrt, men ska fråga vad det kostar.

Läste en tidning om att få en kris. Det stod att den som är nära någon som drabbas av en kris ska "vara ett stort hjärta med stora öron och utan mun". Det var så bra sagt. Precis det som behövs mitt i en kris. Man får skilja på "småproblem" och riktiga kriser. En person drabbas vanligen av ett par kriser i livet. Att någon man känner dör behöver inte heller nödvändigtvis vara en kris, även om det förstås är otroligt jobbigt. Men det sista man vill höra är en klyscha som "hon har det bättre nu" om nån som dött eller "du behöver inte vara ledsen" eller "du kommer bli bra". Saker som personen för det första inte har en blekaste aning om, och för det andra så är det inget som hjälper någon i kris, det gör bara att personen känner sig ännu mer ensam eftersom det känns som att ingen förstår. Att våga hålla käften och bara lyssna är en riktigt bra egenskap. Ingen styr sina känslor. Är man ledsen så är man, och man blir mer ledsen när någon börjar "säga emot", vilket det känns som när någon säger "du behöver inte vara ledsen". Man kan heller inte avgöra åt någon annan vad som är en kris. Någon kan få en kris genom att förlora jobbet, någon annan klarar av att förlora jobbet men inte en nära anhörig. Vissa går snabbt igenom sin kris, andra tar år och år för att ta sig upp igen.
Nog om det.

Läste också om att vara medvetet associerad eller dissocierad. Det är något som kan hjälpa en igenom en kris, och hjälpa en att lättare ta sig igenom kommande kriser. När något positivt händer ska man försöka vara associerad, försöka gå in med alla sina sinnen till 100% och vara helt närvarande i händelsen. När något tråkigt händer eller när man behöver en "paus" ska man försöka vara dissocierad, då man tar distans och betraktar händelsen utifrån. Om man är associerad i negativa händelser fastnar man och börjar älta.
Försöker använda detta nu. Flera har sagt "argument" för varför det är okej för mig att avliva min katt, men jag har haft svårt att ta det till mig. Men nu försöker jag vara dissocierad och se det från deras synvinkel och tänka på de saker jag skrev i början av inlägget. Försöker också förlita mig på min egen styrka, och tanken att det blir lättare efter ett tag, bara man tar sig igenom den fruktansvärda dagen hos veterinären. Men det är svårt när jag inte fått chansen att sörja min förlust av farmor, min hälsa, min gångförmånga, vänner, jobbet, närheten till N m.m. Jag är rädd att detta blir droppen för mig.