Livet är orättvist.
Jag vet att man inte ska se sig som ett offer och att det ser illa ut om man tycker synd om sig själv.
Men fan!
Jag har kämpat hela livet mot ångest, ätstörningar, depression och familjeproblem. Det låter kanske inte så illa, men jag skulle inte ens kunna räkna ggrna jag seriöst övervägt självmord.
Sen när jag fick mina svåra gallstensproblem i 2,5 år som sabbade min drömutbildning trodde jag att nu hade jag "fått mitt". Men 1,5 år senare när jag äntligen var på rätt väg med en utbildning jag verkligen älskade och kände att jag hamnat rätt för första gången kom diskbråcket. Och återigen, när de opererat mig och jag ändå lyckades slutföra utbildningen, hittade den första bra karln nånsin och trots ryggoperation i meritlistan fick ett väldigt bra jobb, trodde jag att nu var det min tur att få börja leva.
Men inte.
Så vad annat kan man säga än att livet är så jävla orättvist?
Ingen orkar hur mycket som helst.