Vad ska jag skriva?
Pratade med veterinären igår kväll och hon anser att min katt bör somna in omgående.
Kunde inte sova på hela natten, vilket inte direkt har underlättat för idag.
Jag tillbringade väl större delen av dagen med att komma fram till en situation som jag kan orka med.
Men det var svårt.
Till sist tänkte jag att kanske mina föräldrar hade möjlighet att ge mig lite stöd. Så jag skrev till min mamma.
Men jag fick bara tillbaka ett hårt mail om att jag måste ta mitt ansvar, att jag inte har rätt att låta honom lida och att det är hans rättighet att jag är där när han somnar in.
Det var som ett slag i magen för mig.
Jag gissar att det hade varit annorlunda om jag hade en mental buffert att ta av. Men 3,5 år med fysisk och psykisk smärta. Förlora farmor. Jag har bara känt mig mer och mer deprimerad på sistone och fått mer och mer ångest. Jag är helt slutkörd rent psykiskt, och fysiskt. Har inte orkat gå ut genom dörren på snart två veckor. Tror jag knappt har duschat på den tiden heller. Och nu en massa oro och ångest inför operationen.
Och så uppepå det inse att min katt måste dö. Det går inte att beskriva.
Jag låg hela kvällen idag i sängen och grät och grät. Det kändes som om hjärtat höll på att explodera. Som om jag hellre skulle hoppa ut genom fönstret än stå ut med denna smärta och sorg. Det känns som att en väldigt nära vän ska dö och det är jag som måste göra det. Så jag bara grät och grät, stundtals helt hysteriskt.
Inte direkt som att vara dissocierad.
För nån timme sen kom N och typ tvingade mig upp.
Jag visste att det inte funkar att ligga timme ut och timme in och bara tänka på hur ont det gör i hjärtat, men just då kändes det som att det inte spelade nån roll. Som att ingenting spelar nån roll.

Nu har han fått i mig mat och jag mår väl lite bättre, men det gör hela tiden ont på insidan och jag oroar mig för hur jag ska lösa detta så han får somna in snarast, men utan att jag blir helt knäckt. Men det kanske är omöjligt.