Minne

Det finns en händelse som jag inte lyckas sluta noja över. Jag och min systerdotter sov hos mina föräldrar samma natt. Mamma sa till henne "Du och Tess ska sova i samma säng" för det var först tanken. Men barnet förstod inte att vi inte skulle lägga oss samtidigt, så när det var läggdags grät och grät och grät hon. Säkert två timmar. Jag hade på den tiden redan skadat ryggen så satt två våningar upp och vilade i soffan. När hon väl gråtit sig till sömns kommer pappa upp (som hade natta-vakten) och berättar att anledningen till att hon blev så ledsen var för att hon ville ju att jag skulle komma och sova med henne som mamma hade sagt. Och pappa ville inte störa mig för han visste att jag hade ont. Jag fick så ont i hjärtat och magen att jag höll på att börja gråta. En sån onödig grej, jag hade ju bara kunnat gå ner och lägga mig tills hon somnat! Om jag bara fått veta!
Detta minne kommer upp då och då, jag vet inte varför. Kanske för att jag älskar henne som om hon vore mitt egna barn och detta är enda gången som jag "svikit" henne.
Varje gång jag tänker på det får jag ont i hjärtat och ögonen tåras.
Vill bara sluta tänka på det! Det hände ju för så länge sen och redan på morgonen hade hon helt glömt det. Efter det har hon fått så mycket kärlek av mig så tycker rent logiskt att det inte finns nån som helst anledning för mig att ha dåligt samvete, speciellt som jag inte visste att det hände. Men av nån dum jävla anledning fortsätter detta att plåga mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0