Nu är min sambo med kissen hos veterinären.

 

Han satt i knät flera timmar, hans favoritsysselsättning. Sen låg han på balkongen och luftade sig. Han älskar betonggolv och badkar. Han gillar väl hårda svala ytor av nån anledning. :)

 

Kändes som att mitt hjärta skulle krossas när jag satte in honom i buren. Först är matte så snäll och sen så stygg.

 

Och så blev det problem med den första taxin. Det finns två vägar till vår gård och själva gården är stängd och istället för att bara ringa så hade taxin kört runt och letat och sen åkt igen. Behövde verkligen inte mer stress idag. Sen fixade de i alla fall en annan taxi. Såg när de klev in i den och då var det hjärtekross nr.2. Ville bara skrika att jag hade ångrat mig. :(

 

Nu har jag hållt på och städat lilla toaletten. Vi har två badrum varav ena bara är ett litet rum med en toa och ett handfat så lådorna står där. Trots att jag skaffade tre stora lådor så satte han sig bredvid när han hade diarré (ca 3-10 ggr per dag). Det var alltid en som var helt ren, men han satte bredvid ändå, trots att jag hade hans favoritsand. Jag lade ut vaxduk över hela golvet eftersom jag omöjligt kan skura golvet ens en gång varje dag, max varannan dag orkar ryggen. Så knögglade ihop den och kastade nu. Hade kommit lite bredvid så skurade med. Sen tog jag bort ena lådan, för mina två småttingar behöver inte tre lådor, och satte på taken på de två jag lämnade (tog bort taken då han inte var så jätteförtjust i dem, men inte det heller funkade). Skurade ur lådan och satte in den i klädkammaren/förrådet som extralåda. Fick jätteont i ryggen, men det var nästan befriande. Kastade hans matskål. Jag köpte fyra matskålar i olika färger och så fick de välja färg. Han valde den rosa, vilket var ganska kul eftersom många tycker han är så "gay". Men nu kastade jag den, det var ju hans personliga skål. Gjorde samma sak när stora tösen flyttade ut, kastade hennes gröna skål. Nu finns bara en orange och en blå kvar. Mina småtjejers skålar.

 

När jag bokade tiden för två veckor sen kände jag ett lugn, som jag skrev. Och det märktes här hemma. Han hade ju ont i magen, så han gick runt och pep mycket, bara runt runt runt och pep. Det konstiga är att han var hos en veterinär i höstas just för magen och de upptäckte inget fel alls på hans mage. Men nu när han fick sitt vanliga foder och magmediciner och man inte märkte nån skillnad alls så var den nya veterinären övertygad om att han måste ha nån slags tarmsjukdom också. Blir så irriterad när man betalar flera tusen och så missar de ändå saker. Inte för att det spelar nån roll nu.

 

I alla fall så märktes det skillnad, han var mycket lugnare. Han låg i en fåtölj som jag ställt bredvid min datorstol (har en kinnarpsstol som är det enda jag kan sitta i pga ryggen) hela dagarna, sov mycket, myste på balkongen. Bara nån gång per dag gick han runt och pep. Gissar att han märkte på oss att vi inte var så stressade längre. Även om man tyckte synd om honom så var det inte så kul att bli väckt mitt i natten av en katt som bara piper och piper och piper.

 

Vill förklara en sak. Han har alltid pipit mycket. När han haft tråkigt har han gått runt och pipit. Ända sen han var liten. Så det var inte så att han en dag började gå runt och skrika en massa och jag struntade i det. Men nu vet vi inte om han pep för att han hade ont i njurarna. De är missbildade, men kan ha blivit det efter njurstenen, det går inte att säga. Men de kan vara medfödda missbildade med. Men det vill jag inte tänka på. Han har verkat lycklig hela sitt liv, förutom när de fick bo ensamma innan min sambo sparkade ut sin inneboende. Det är väl det som räknas. Men jag kommer aldrig skaffa en inavlad katt igen. Det är inte rätt. Men det visste jag inte för tio år sen. Kände flera som hade fått inavlade bonnkatter och det verkade gå bra. Han skulle avlivas om ingen tog honom och jag hade precis skaffat stora tösen så tänkte det vore bra om han fick lite sällskap.

 

Igår och idag har han varit lite mer stressad, förutom när han låg och myste i mitt knä. Han väger 6,5 kg så jag har haft svårt att ha honom i knät pga ryggen. Därför jag haft fåtöljen bredvid, så han har kunnat ligga hos mig ändå. Men han märkte väl att jag haft mkt ångest, vilket jag har.

 

Idag när de gick ut genom dörren och jag började städa tänkte jag. "Jaha, nu finns han inte mer". Men det är ju inte sant. Han finns ju kvar i våra minnen och hjärtan för alltid. Sen tänkte jag "Vilken dålig matte jag är". Men det är ju inte heller sant. Jag har alltid tagit god hand om honom och jag fattade rätt beslut nu.

 

Jag tycker förstås att alla mina katter är speciella, men han var nog mest speciell. När han var liten attackerade han alla som hälsade på mig. Så fort de klev innanför dörren hoppade han på benet och klättrade med klorna uppför benen, ryggen och bet dem i nacken. Ett tag ville ingen hälsa på mig........ Sen blev han lugnare, men så fort jag har haft besök så ska han ligga i knät på den som hälsar på, bara det att om de klappade honom så tog han tag på båda sidorna om handen med framtassarnas klor och bet dem. Han har aldrig velat gå ut, trots att han föddes i stallet, men han var inte rädd om jag hade fest hemma (vilket skedde väldigt sällan). Han gick från knä till knä och rev tjejers strumpbyxor och bet killarna i händerna. Underhållande. :P

 

Men han bet inte mig. Han hade nån period då han var extra stirrig men jag såg på hans ögon om han höll på att bli bindgalen, och då sa jag åt honom att gå ner från knät. Han hade alltid stora pupiller, inte växlande, utan alltid stora. Det var lustigt. Han tyckte om att sova i sängen och han skulle alltid sova rygg mot rygg. Det var tryggt att ha en stor kisse bakom ryggen.

 

Jag saknar honom redan.