Jag har bett min ortoped att skriva en utförlig förklaring till varför han anser att jag behöver gå på ryggrehab, men i och med att han är min fjärde ortoped så vill jag att den person som ska avgöra om jag ska få lov till hjälp eller inte vet hela historien.

Dec 2007 vaknade jag en morgon och kunde inte kliva upp ur sängen pga en stark smärta i ryggslutet. Ambulansen kom och de hjälpte mig upp varpå jag svimmade av smärtan. Jag fick sen kämpa i ett år innan min vårdcentralläkare insåg att det inte bara var ett vanligt ryggskott eftersom jag hela tiden fick tilltagande smärtor i benen. Jan 2009 opererades jag första gången i Lund, akut då jag börjat tappa känseln i benen. Operationen var inte så lyckad då jag fort fick tillbaka smärta i vänsterbenet och såret ville inte läka. De tog flera sårodlingar som alla var negativa. Två olika ortopeder skickade mig mellan sig då ingen av dem ville ta ansvaret för problemet. Till sist fick jag ändå i maj 2009 göra en ny magnetröntgen pga smärtorna och sårläkningen. Det visade att jag fortfarande hade diskbråck, men nån förklaring till den dåliga sårläkningen fanns inte. Såret läkte i juli 2009 och då hade jag inte fått träna alls efter operationen. Trots att jag fortfarande hade smärtor så vågade inte ortopeden göra en ny operation pga att han inte visste varför såret inte ville läka. Han skickade ingen remiss för att hjälpa mig med problemen. Jag fick inte heller komma till mottagningen på återbesök.

Min utbildning till sjuksköterska blev försenad ett halvår pga operationen, men jag blev färdig i dec 2009. Jag flyttade då jag fick jobb i Sthlm, men nervsmärtorna blev värre och värre och till sist kunde jag inte resa upp ryggen helt för att det gjorde för ont. Efter bara en månads jobb blev jag tvingad att sjukskriva mig i april 2010 och börja med stora mängder smärtstillande (alvedon, tryptizol, gabapentin, oxycontin, oxynorm) för smärtorna gjorde så att musklerna krampade och jag fick inte sova en blund på nätterna. Jag kunde inte längre gå normalt utan var tvungen att ha en rullator inomhus för att ta mig från säng, till stol, till toalett. En magnetröntgen i juni visade att jag hade ett väldigt stort diskbråck L4-L5 men även två mindre ovanför och under som kan ha kommit av att jag tvingades gå så länge med sned rygg. I slutet av juni fick jag träffa en ortoped på SÖS, men han var ingen ryggortoped och visste ingenting om ryggar. I september fick jag träffa en ryggortoped, men han tyckte att det var för länge sen jag var på röntgen så han ville ha nya bilder. I november fick jag beskedet att bilderna visade ingen förbättring. Ortopeden visste inte vad han skulle besluta utan ville konsultera sina kollegor. Antingen kunde man prova med en vanlig diskbråcksoperation, steloperation eller försöka hantera smärtorna med mediciner resten av livet. I januari 2011 fick jag beskedet att han fortfarande inte visste vad han tyckte skulle göras och han skickade mig vidare till sin kollega dr XXX. Under hela den här tiden informerade jag ortopeden om att mina smärtor blev värre och värre och att jag hela tiden fick öka doserna, att känseln i benen hela tiden blev sämre och sämre och att smärtorna bredde ut sig så jag hade ont i båda benen, höften och ryggen. Biverkningarna av medicinerna var lika handikappande som smärtan då jag var yr, förvirrad och trött hela tiden och ökade väldigt mycket i vikt. Jag kunde inte ta mig fram utan gånghjälpmedel och smärtorna hindrade mig från att gå ut förutom när jag skulle på läkarbesök då jag fick utstå plågsamma taxiresor, från att laga mat eller andra hushållssysslor eller träffa människor. Det enda jag kunde göra var att växla mellan att sitta i stol och ligga i sängen.

I mars fick jag träffa dr XXX och han ansåg att jag borde opereras omgående och att de hade väntat alldeles för länge. I maj 2011 blev jag opererad och denna gång tycks operationen ha gått bättre då nervsmärtorna har minskat mycket och såret läkte bra. Jag har följt alla riktlinjer och gjort enkla övningar för att aktivera de stabiliserande musklerna igen, jag har börjat träna på att gå utan hjälpmedel och trappat ner mina mediciner. Eftersom jag tog såna hästdoser av medicinerna har jag fått utstå i princip ständig abstinens sen operationen och jag är fortfarande inte helt av med medicinerna än. Jag har träffat en läkare på smärtmottagningen för hjälp med medicinerna och om det finns behov kan jag få gå på behandling för att hantera smärtan. Jag har fortfarande ont i höften och ryggen och har svårt att böja mig framåt. Jag har blivit tillsagd att jag inte får sitta still hela dagen eftersom det inte är bra för ryggen, men jag får inte belasta den än eftersom jag inte har kommit så långt i träningen att den håller för det. Jag har även fått remiss till Överviktscentrum för att få hjälp att gå ner i vikt så inte vikten hindrar min rehabilitering.

Dr. XXX ansåg att eftersom min rygghistoria är så komplicerad så behöver jag ordentlig rehabilitering för att ha chans att återvända till arbetet och skickade en remiss till Proxima ryggrehab. De har ett ryggprogram som brukar sträcka sig över tre månader.

Jag har kämpat länge och hårt med mina ryggproblem och det här är första gången som en läkare faktiskt tagit ansvar och försökt ge mig riktig hjälp istället för att bara försöka låtsas som att ansvaret är någon annans. Jag behöver den här chansen för att äntligen få mitt liv tillbaka. Jag kan inte gå igenom samma sak ytterligare en gång för att någon bestämde att jag inte ska få chansen.