Jag började tänka på en sak. Förr gav jag människor hur många chanser som helst. Vad de än gjorde så fick de en ny chans. Men efter jag hittade rätt utbildning och sen fick diskbråcket så insåg jag väl nånting. Att jag måste stå på egna ben, att jag måste stå upp för mig själv, att jag klarar mig utan människor som sprider negativitet omkring sig. Efter åtta år av att ge mitt ex hundratals chanser sa jag tack och hej. Andra energitjuvar var svårare, de var inte lika tydliga att identifiera. Men jag lärde mig. Den där stalkern som började begära de mest konstiga saker, som att jag skulle sitta uppe mitt i natten för att hon inte kunde sova trots att sömn är a och o när man har kronisk smärta. Sen att hitta gränsen för när det är dags att låta människor gå, som vissa "vänner" som tydligen inte gillade när jag började stå upp för mig själv, och mitt syskon.
Jag har börjat värdesätta mig själv!