Jag sov 12 timmar och vaknade vid kl.13. Hur stor är chansen att jag lyckas somna vid god tid? Ja, minimal. Klockan är nu halv fyra och jag börjar väl bli trött.
Det är inte bra för mig att sitta ensam på nätterna. Det är nog inte bra för de flesta. Tankarna far runt och nojorna dyker ner. Det är så jäkla jobbigt att det tycks ha börjat bli missförstånd igen. Det kanske är det att jag känt mig mer ur gängorna och extra trött på sistone. Kanske jag är överkänslig och dessutom uttrycker mig klumpigt. Men att någon som känner mig kan få för sig att jag skulle säga något elakt till en människa, det är sårande.
Jag känner för att gå och gömma mig under en sten just nu. Speciellt en som ska föreställa vara en nära vän tycks arg på mig eller nånting, är så aggressiv i sitt sätt att skriva till mig. Men det kanske bara är jag som övertolkar. Försökte prata med personen om det, men den ville inte.

Jag har tänkt mera på den där social fobi-grejen. Vad kom först, hönan eller ägget? Jag hade ätstörningar innan jag fick ångest, men tröstätningen har jag lärt mig från min mamma så det kan vara en enskild grej. Men ångesten kom i slutet av högstadiet och högstadiet var mental tortyr mån-fre. Efter det har allting blivit värre för varje svek från människor. Som när jag läste till tolk och de klagade varje vecka på att jag är så blek. Vad ska jag göra? Min hud ser ut så? Eller klagade på hur man får se ut i övrigt. Dagen jag hade kängor och långkjol var det en tjej som sa till läraren att hon tyckte kängor och kjol var olämpligt för en tolk. Utan att ta mig som exempel eller ens titta på mig, men man kan ju tycka att det var ett märkligt sammanträffande. Jag kunde inte bli vän med någon i den klassen, trots att det fanns ett par väldigt trevliga, som jag tror faktiskt försökte bli vän med mig. Men jag kunde inte med tanke på hur de andra höll på. Jag kände mig sämre och sämre som människa och trodde inte på att de ville bli vän med mig.

Sen finns det väl andra "småsaker". Nån gång i samma veva gick jag med på att gå på en fest där jag bara kände en enda människa. Det var en väldigt stor sak för mig, var jättenervös men ansträngde mig för att vara trevlig och öppen. Sen efteråt fick jag höra att jag var inte välkommen tillbaka. Det var som ett ge mig en käftsmäll.
Finns det verkligen nån som tror att de gör något snällt när de säger såna saker? Eller är alla medvetna om att de kommer såra personen fullständigt när de säger det men gör det ändå? För det finns inget snällt i att sprida vidare skitsnack och ondskefulla kommentarer. Gör man det så sårar man. Vill man göra något för sin vän skulle man istället stå upp för sin vän och säga "Jag skiter i vad du tycker, hon är min vän och då är hon välkommen här, då kan du hålla dig borta istället". Vill man vara en verklig vän så är det så man beter sig, istället för att bara sprida de elaka kommentarerna vidare.

Ju fler övningar jag får göra i studien ju mer lär jag mig om mig själv. Vilka hemska tankar jag tänker om mig själv. Det är nästan jobbigare än att börja misstänka att jag har social fobi. För jag förtjänar ingenting av det jag tänker om mig själv. Jag är så jävla bra så jag borde inte tänka så elakt om mig själv.