Då var det dags

Imorgon ska jag till ortopeden.
Igår tänkte jag inte speciellt mycket på det och då kändes det okej.
Men idag var jag så illa tvungen att skriva ner vad jag ska fråga honom om. Utan lista får man ju inte veta alla viktiga detaljer. Men det slutade med att jag satt fastnaglad av ångest igen. Det är som att när ångesten kommer så blir jag rädd för att röra mig, jag sitter bara still och försöker inte tänka. Det funkar ju inte speciellt bra, men det tar ganska lång tid innan jag kan ta in vad det är som händer. Så vad kan hjälpa? Att skriva av sig, att se in i ångesten istället för att ignorera den. Att röra på sig rent fysiskt. Att göra nånting, vad som helst som inte är att sitta still och bara koncentrera sig på att ignorera ångesten.

Det är så länge sen jag först skrev om det, men problemet försvinner ju inte. Jag är LIVRÄDD för att gå till ortopeden. Såklart kommer ingenting hända imorgon, förutom att jag kommer få mer ångest av att prata om operation. Det finns många rädslor när det gäller operation, 1 narkosen, 2 kirurgen, 3 rehab. Häromnånting hade jag lite kort kontakt me en kvinna som ska få en steloperation. Och hon var så lugn och hade accepterat det på en gång. Varför måste jag ha så mycket ångest över det då? Jag är rädd att narkos ska gå fel, jag är fet, det är inte säkert med narkos då. Kirurgen är bara en människa, människor gör fel. Titt som tätt hör man att om operationer som gått fel och vi pratar om min ryggrad. Min ryggrad binder ihop benen med överkroppen. Om något går helt åt skogen fel kanske jag blir förlamad. Rehab - med det menar jag att det är omöjligt att veta hur det blir efteråt. Denna operationen gör inte allting bra igen, det gör det annorlunda. Får väl skriva allt som ortopeden säger (ska försöka att anteckna), men som jag uppfattat det hittills är målet att bli så smärtfri som möjligt och minska chanserna att detta ska hända igen. Om man får två diskbråck på samma disk så är det väldigt stor chans att man får det igen.

Det är otäckt. Mycket otäckt. Hela mitt liv i andra människors händer, och när de går hem på kvällen kommer de inte ha en tanke på mig, så liten inverkan gör jag på deras liv, och så har de hela mitt framtida liv i händerna.

Så.. Nu har jag skrivit av mig.

Kommentarer
Postat av: Lisa

Kan bara säga lycka till och hoppas att du får svar på dina frågor. Och att du klarar av att lyssna på allt han säger. Jag undrar, har du funderat på att spela in samtalet så du kan lyssna på det i efterhand i lugn och ro? Kramar om och önskar lycka till!!!

2011-01-02 @ 22:54:36
URL: http://melvinsmamma.bloggagratis.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0