Det gick skapligt i två dar men sen blev abstinensen för stor. Jag kan inte sova, blir grinig, ännu tröttare och jävligt godissugen.
Känner ett ständigt behov att försvara mig. Ingen har nånsin anklagat mig, snarare sagt åt mig att sluta begära så mycket av mig själv, men jag känner ändå att jag måste försvara mig.
Jag menar, hur svårt kan det vara? Hoppa upp på den jävla cykeln i 30 min två ggr om dagen. Äta halva tallriken grönsaker, låt godis och snacks vara förutom lite två ggr i veckan. Hur svårt kan det vara???
Men det är svårt, det är skitsvårt. Jag kämpar och kämpar men jag är ständigt nära gråten för jag är så slut. Jag vill verkligen gå ner i vikt, för min skull, för ryggens skull, för min framtids skull. Hur svårt kan det vara??? Jag borde ha varit en bra bit på vägen nu, trots mediciner. Men jag är inte det. Jag har svår fetma, och det plågar min kropp.

Om jag ska bli av med all morfin och byta ut mot citodon eller nåt så kommer det ta 2 månader. 2 månader! Och om jag då är opererad är det dags att trappa ner det andra med 2 månader till för ep-medicinen och 1 månad för citodonet, så jag har flera månader framför mig av ständig jävla abstinens. Ett halvår av abstinens??? Hur ska jag kunna gå ner i vikt då?
Jag kämpar varje minut av varje dag, men jag vill bara skita i det för det känns som att det inte går. Och jag känner mig värdelös för att det inte går.

Kanske bra att dietistgruppen börjar nästa vecka. Jag vet inte hur jag ska gå vidare.