Tog lite fina bilder på min minsting. Den lilla katten som aldrig blivit stor utan fortsätter vara lätt som en fjäder och liten nog att få plats överallt. Man får en speciellt kontakt när man har matar kissen sen hon var fyra veckor gammal. Liten nog att få plats i handen. Fick gå upp på natten och mata henne och hennes syster. Mata dem med spruta och mjölkersättning och sen massera magen med en varm, fuktig handduk för att få igång deras matsmältning. Allt medan E och hennes syster spottade och fräste och avskydde mig. En vecka tog det, sen blev jag deras mamma och de flyttade in till mitt sovrum och sov på mig hela nätterna, E på min skuldra och N på min höft. Sen på morgonen följde de med mig in på toaletten, E skulle ligga i famnen och snutta på min haka och N skulle ligga på min fot och gnaga på min toffel. Sen sprang de efter mig hela dagarna tills det blev dags att lägga sig och så lade de sig tillrätta på mig igen.

Detta är något man inte får när man köper en katt vid rätta 12 veckor. Såklart man fäster sig, så klart man älskar katten, såklart den kan vilja sova på en och springa efter en hela dagarna. Men skillnad när man får hem en pytteliten 4 veckor stor plutt. De var såna starka tjejer, så som de protesterade och visade sin avsky varje gång jag kollade till dem eller skulle mata dem (var 3e eller 4e timme nånting), så vi ville döpa dem till namn som vi anser representerar starka kvinnor. Som Eowyn och Nemi.

Jag hade redan tre katter så vi skulle inte behålla dem. En vän skulle ta E men hon ville inte ta över eller skaffa egen kattförsäkring och jag ville vara lika seriös som de seriösa katthemmen eller en uppfödare. Och efter det gick tiden så långt att jag kände att jag kunde inte skilja mig från min bebis. Min syster och jag hade tidigt bestämt att jag skulle ta E och hon N därför att vi visste att vi skulle flytta isär. Jag hade som sagt redan tre katter och kände att jag kan inte ha fem katter, ingen människa har tid med fem katter. Något jag ångrar idag eftersom min syster har satt N ute i ett stall på landet med en massa andra katter, där hon inte får komma in och gosa, något som hon verkligen älskar. Hon var från början inte som E som ville ligga i knät, hon visade att hon ville sitta nära (på foten, på höften) men på sina egna villkor, men det betydde inte att hon var mindre gosig och sällskapssjuk, hon ville sitta bredvid i soffan och gosa lika mycket som N. Så det gör mig ledsen att hon bor ute i ett stall.

I alla fall är E en enorm tröst för mig. Älskar de andra katterna som jag fått ha i 9,5 år, men E och jag har en speciell kontakt. Jag tänkte på det där att klappa något varmt och lent bildar endorfiner, så jag satt med henne i famnen och myste och klappade hennes lena, tjocka päls och försökte tänka på mindfullness, eller utöva mindfullness och det värmde mig så mycket inombords. Jag har en katt som går runt och piper för jämnan, ibland låter det nästan som om han löper, en katt som aldrig säger ett knyst så de få ggr hon släpper ifrån sig ett pip blir man så förvånad att man bara måste kolla vad hon piper om. Och så E som alltid "svarar" när hon ser mig, när jag klappar henne, när jag pratar med henne, när hon vill något. Jag kan hålla dialoger med henne, fast jag inte riktigt vet vad hon säger. Det är otroligt charmigt.

Katterna är mycket viktiga för mig nu. Det halvår då de fick bo ensamma var jobbigt, en ständig klump i magen, en ständig oro, men även en tanke att det var ganska skönt att slippa dessa mängder med katthår och ansvaret. Men hade jag inte fått ha dem hos mig nu hade jag mått mycket mycket sämre. Jag saknar min hund och min äldsta katt som bestämde sig för att hon vägrade bo inomhus längre, så de bor båda hos min mamma, men jag har lyckan att få ha tre mycket speciella tillgivna katter hos mig. Det håller mig borta från självmordstankar.