Ni vet när man bestämmer sig för att "nu jävlar står jag på mig". Jäklar så stärkt man kan känna sig. Att stå upp för sig själv är minst lika viktigt som att stå upp för andra som behöver det. Det går inte att ta förgivet att andra ska behandla en som man förtjänar. Var och en måste stå upp för sig själv.
Om det är nåt jag inte förtjänar när jag har kämpat för att hålla huvudet över vattenytan i snart ett år, och klarat det bättre än någon kan förvänta sig, är att bli behandlad dåligt.

Idag hade jag tänkt trotsa isen för något som många tycker är onödigt - att betala en duktig hudterapeut att göra snygga ögonbryn på mig. Skit samma att vissa tycker det är onödigt, om jag kan känna mig snygg med bara 100kr/mån, vilket är mindre än vissa lägger på krogen en helg, så är det knappast onödigt (och hon är bättre på att välja färg och bättre på att ge ögonbrynen en snygg form än nån annan jag gått hos). I varje fall, så när jag kom ner till gården ser jag att nästan all is smält bort. Det tjocka osandade lagret var nu bara fläckvis. Hurra! Sen var det värre framåt t-banan, men jag tog mig dit och hem. Idag tänkte jag inte ens på att jag var helt själv och klarade av spärrarna och hissarna och dörrarna. Något som jag tror andra handikappade också drömmer om är att få klara sig själv. Det och hälsa är verkligen något man tar för givet när man är frisk. Att nästintill förlora förmågan att gå har varit väldigt påfrestande och jobbigt. Jag blir så tacksam för varje sak som jag klarar av att göra själv.

Det går inte att genomgå detta i 3 år och 2 mån utan att bli en annan människa. Kanske är det därför som jag inte längre har något gemensamt med människor utan så mycket livserfarenhet. Kanske är det därför jag hellre umgås med vuxna människor istället för småglin (och barn är inte småglin, barn umgås jag gärna med ^^). Det finns mycket som egentligen inte spelar ett skit när man drabbas av något så mycket svårare. Och det finns inte utrymme för att omge sig bland människor som bara stjäl ens energi utan att ge något tillbaka.

Jag var så fantastisk idag. Räknade ut att jag promenerat sammanlagt en timme (efter hudterapeuten mötte jag upp N som behövde göra ärenden). Och jag gjorde det utan att noja för mycket om vad andra människor tänker om kryckorna osv. N valde ut garn till sina tofflor och jag köpte beige garn så jag kan virka dockor. :) Om jag hade vetat för 3 år och 2 månad sen att jag fortfarande skulle ha detta, och att det skulle vara värre än nånsin, värre än de två år då jag hade gallsten, hade jag aldrig nånsin trott att jag skulle vara så välfungerande som jag är. Jag hade trott att jag skulle vara en våt fläck som inte orkar resa sig från sängen. Men jag fortsätter. Jag fortsätter och fortsätter att kämpa, trots smärtorna och narkotikan jag måste stoppa i mig, ingen ska stoppa mig, vare sig det är en läkare eller en dålig "vän".

Idag är jag stark. Idag låter jag ingen trampa på mig även om någon försöker.
Jag har även börjat skriva en text om hur det är att drabbas av något sånt här. Vem vet, kanske ni får läsa nån dag.

Har nån både haft svår gallsten och fött barn? Det var nån som sa att svår gallsten är lika smärtsamt som att föda barn. I så fall tänker jag inte föda barn. :P