Vänner?

Pratade med en gammal bekant idag. Vi har väl aldrig varit nära vänner, men okej vänner. Känt varandra genom gemensamma vänner och därför har vi väl inte blivit närmre. Ibland accepterar man väl bara att det är en väns vän och att det kanske är bäst att fortsätta vara en väns vän. Nu svamlar jag.

I alla fall började jag IGEN tänka på de gamla vänner jag har som påstått att vi varit bästa vänner men nu skiter i mig. Då menar jag vuxenvänner, inte barnvänner. Ibland verkar det som att jag bara är en kris-vän, någon man vänder sig till när man har ett problem och behöver hjälp, när man vill prata om något som man inte kan prata med sina vanliga vänner om och liknande. T.ex. när man gjort slut med sin pojkvän, när man vill prata om sex och man bara har pryda vänner. Det verkar vara många som inser att jag alltid ställer upp. Så har det alltid varit. De vet att jag hämtar dem mitt i natten, kör deras djur till veterinären, säger ärligt om man verkligen ska bestämma sexträff med någon man pratat med i en vecka på nätet, att jag ALLTID lyssnar.
Men....
Jag är tydligen ingen vardagsvän. För mellan alla dessa kriser så hör jag ingenting. Och jag förstår inte varför. Jag gör verkligen inte det. Är jag tråkig? Är det det? Är det inget kul att göra en massa vanliga saker med mig? Men när det krisar och de vet att deras vanliga vänner inte skulle ställa upp, då duger jag.

Vad är egentligen värt mest? Egoistiska vänner som man inte kan lita på eller någon som alltid ställer upp?
Jag FÖRSTÅR INTE!!!

Kommentarer
Postat av: Lisa

Detta inlägg tar jag inte åt mig ett dugg av. ;-) Jag älskar att göra alla de där vardagliga sakerna med dig, det jag är mest ledsen är att vi inte gör det oftare. Ta en fika tillsammans, prata lite strunt över en kopp te. Ta en badtur en sommarkväll vid en strand där det inte är massa folk hihi, eller bara diskutera ens nästa handarbete... Skickar dig en alldeles vanlig stor bamsekram, bara för att du finns. :-)

2011-01-16 @ 09:58:58
URL: http://melvinsmamma.bloggagratis.se/
Postat av: Kitty

Svårt det där med vänner. Har själv varit sjukskriven och man får ju väldigt mycket tid att tänka och grubbla. Då kände jag mig hemskt ensam. När man jobbar och kanske även har familj så försvinner ju en hel del tid, så man kanske inte har så mycket tid över till vänner som man skulle vilja. Fast jag vet ju inte hur situationen ser ut för dig. Om det verkligen är så att de struntar i dig i vardagen trots att du hör av dig så är det ju INTE ok. Jättetråkigt isf :-( Du verkar vara en jättego tjej och en toppenvän.

Kram på dig!

2011-01-16 @ 13:02:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0