Dag 9
Vikt
116,8!
Motion
Cykling 60 min.
Jag hoppas jag kan börja gå på sjukgymnastik några gånger i veckan. Behöver verkligen nåt att göra just nu. I början när jag inte kunde gå längre klättrade jag på väggarna, men efter ett tag var det som att jag gav upp och fastnade i nåt handlingsförlamat, nerdrogat tillstånd. Nu har jag svårt att ta mig ur det. Försöker komma på saker man kan göra som inte är fysiskt ansträngande, kostar pengar eller innefattar mat och dryck, men kommer inte på nånting. Men jag måste komma ut mera och att åka till sjukgymnastiken skulle göra det. Får se vad hon säger på tisdag.
Jag har i flera år klandrat mig själv för att jag först gick ner 40-45 kg och sen gick upp igen. Jag har inte förstått varför jag inte kunnat gå ner igen. Jag höll vikten ett halvår, sen slutade jag gympa, började med kampsport och träffade en kille som bjöd på kakor jämt och ständigt. På en termin hade jag gått upp 10 kg igen och sen var det tillbaka till kaos.
Jag har undrat vad som varit fel, jag har känt mig otroligt motiverad, men det har inte fungerat ändå. Jag tror kanske att jag börjar förstå nu. Det är svårt att satsa på något jobbigt och stundtals obehagligt när ens liv är tillräckligt besvärligt och ångestfullt. Det känns annorlunda nu när jag fått livskvalitet och livsglädje igen. Operationen måste ju vara lyckad nu, nåt annat vore mer än märkligt. Så det värsta är över, det kan bara bli bättre nu. Det ger mig kraft att utstå detta, för det är ju knappast värre än det jag redan fått utstå de senaste åren.
Jag brukar säga att jag vill ha mitt liv tillbaka, men det är egentligen inte riktigt sant. Det jag vill är att få det liv jag trodde jag var nära att få, det liv jag förtjänar, det liv jag kämpat så länge för att få. Det har varit kaos så länge. Började tröstäta när jag var 10, dricka alkohol när jag var 11, skära mig när jag var 16 och det har bara varit kaos sen dess. Jag har kämpat för att hitta min väg, min dröm, mitt mål. Hitta vart jag vill ta vägen i livet. Hitta nån som vill gå längs min väg med mig. Det har inte varit lätt med alla sjukdomar, smärtor, destruktiva förhållanden och relationer, med en störd familj. Men det känns som att jag har hittat min väg och vet vart jag vill och nån som vill gå den med mig. Och nu när jag fått hjälp med de fysiska smärtorna så måste jag ju kunna börja gå åt rätt håll. Kan inte tro att jag ska utsättas för något mer efter det här i alla fall. Det vore onekligen grymt.
116,8!
Motion
Cykling 60 min.
Jag hoppas jag kan börja gå på sjukgymnastik några gånger i veckan. Behöver verkligen nåt att göra just nu. I början när jag inte kunde gå längre klättrade jag på väggarna, men efter ett tag var det som att jag gav upp och fastnade i nåt handlingsförlamat, nerdrogat tillstånd. Nu har jag svårt att ta mig ur det. Försöker komma på saker man kan göra som inte är fysiskt ansträngande, kostar pengar eller innefattar mat och dryck, men kommer inte på nånting. Men jag måste komma ut mera och att åka till sjukgymnastiken skulle göra det. Får se vad hon säger på tisdag.
Jag har i flera år klandrat mig själv för att jag först gick ner 40-45 kg och sen gick upp igen. Jag har inte förstått varför jag inte kunnat gå ner igen. Jag höll vikten ett halvår, sen slutade jag gympa, började med kampsport och träffade en kille som bjöd på kakor jämt och ständigt. På en termin hade jag gått upp 10 kg igen och sen var det tillbaka till kaos.
Jag har undrat vad som varit fel, jag har känt mig otroligt motiverad, men det har inte fungerat ändå. Jag tror kanske att jag börjar förstå nu. Det är svårt att satsa på något jobbigt och stundtals obehagligt när ens liv är tillräckligt besvärligt och ångestfullt. Det känns annorlunda nu när jag fått livskvalitet och livsglädje igen. Operationen måste ju vara lyckad nu, nåt annat vore mer än märkligt. Så det värsta är över, det kan bara bli bättre nu. Det ger mig kraft att utstå detta, för det är ju knappast värre än det jag redan fått utstå de senaste åren.
Jag brukar säga att jag vill ha mitt liv tillbaka, men det är egentligen inte riktigt sant. Det jag vill är att få det liv jag trodde jag var nära att få, det liv jag förtjänar, det liv jag kämpat så länge för att få. Det har varit kaos så länge. Började tröstäta när jag var 10, dricka alkohol när jag var 11, skära mig när jag var 16 och det har bara varit kaos sen dess. Jag har kämpat för att hitta min väg, min dröm, mitt mål. Hitta vart jag vill ta vägen i livet. Hitta nån som vill gå längs min väg med mig. Det har inte varit lätt med alla sjukdomar, smärtor, destruktiva förhållanden och relationer, med en störd familj. Men det känns som att jag har hittat min väg och vet vart jag vill och nån som vill gå den med mig. Och nu när jag fått hjälp med de fysiska smärtorna så måste jag ju kunna börja gå åt rätt håll. Kan inte tro att jag ska utsättas för något mer efter det här i alla fall. Det vore onekligen grymt.
Kommentarer
Trackback
