Pappa ringde idag för att kolla läget. Han frågar alltid om jag gått ner i vikt, om jag går långpromenad varje dag, om jag packat upp mina grejer m.m. Han frågar aldrig hur det går med sömnen, vad de säger på ortopeden, vad smärtläkaren säger, hur det går med nedtrappningen m.m. Jag har aldrig förstått det där med att allting måste handla om prestationer. Jag anser att jag presterat mycket i mitt liv, även om vissa saker bara handlat om att ta sig igenom svårigheter och komma förbi problem, men så länge som jag inte har ett jobb så är det som att det inte gills. Han har t.o.m. börjat fråga mig om jobb. Han gjorde det för två månader sen, alltså när jag skulle vara sjukskriven minst ett halvår till. Jag bryr mig inte om jobb när jag arbetar med min rehabilitering och försöker ta mig igenom hemsk abstinens! Jag har ju inte valt att få ångest, ätstörningar, blindtarmsinflammation, gallsten, ryggskott, diskbråck, migrän och magkatarr. Man får sin lott och sen gör man vad man kan för att ens liv ska bil så bra som möjligt.

Jag har tillbringat senaste året med att försöka förklara det här för honom. Att nej, jag orkar inte motionera varje dag när jag inte får sova och nej, jag kan inte packa upp saker när jag har ont, men det går bara inte in. Prestationer, prestationer, prestationer.

Jag råkade lite av en slump hamna i ett yrke där jag kommer få jobba för mycket, sova för lite, få för lite betalt, ha dålig arbetsmiljö och -villkor resten av livet. Men huvudsaken är att det fungerar! Inte att man är nån ingenjör som tjänar storkovan. Hade jag bara lite vettigare betalt och bättre arbetstider skulle jag tycka att mitt jobb var bäst i världen. Jag kommer förmodligen få jobba nånstans där jag inte riktigt vill ett par år, men sen kommer jag vidareutbilda mig och hitta ett ställe där jag verkligen trivs.

Kom igång med motionen idag igen. 15 min cykling blev det. Ska försöka cykla lite längre hela tiden och sen när jag orkar 60 min så börjar jag öka motståndet istället.