Det här skrev jag första dagen på semestern:
Nåt har förändrats efter operationen. Tror att det är hoppet som kommit tillbaka. Ibland är det svårt att kämpa mot deppigheten de dåliga dagarna när allt gör ont och jag är trött. Men överlag är det mest bara en stor kämpaglöd som jag inte känt sen jag pluggade. Det krävdes mycket kämpande att råplugga och ha praktik trots smärtor och ingen sömn. Trodde det skulle börja lägga sig så här nu en månad efter operationen men det har det inte gjort. Och även om det inte hänt så mycket på vågen har det hänt desto mer i mitt liv. Jag tycker att jag har gjort många bra förändringar och är på g att göra fler. Att sänka medicinerna och äntligen kunna komma ihåg saker och hänga med i samtal är också en stor förändring. Jag kan tänka och läsa igen. Är fortfarande trött och lättretlig men det kan ha med min ev. diabetes att göra. Sover fortfarande rätt dåligt men det är bättre. Är fortfarande rädd för att få ont och har svårt att pressa mig i rörelser som tidigare gjorde ont. Men jag övar och utmanar mig både fysiskt och psykiskt på sånt som jag pratat med smärtläkaren om. Verkar också som att medicinerna spädde på de sociala nojorna som isoleringen gav för nu har jag inte alls samma svårigheter med att gå ut. Det är mest att jag skäms för att jag är så tjock. Men jag är så glad över att jag slipper kryckorna så det är också ett mindre problem än innan. Jag vet ju hur jäkla bra jag är och att mitt värde inte sitter i min vikt.


Riktigt så toppen kändes det inte sista dagen på semestern. Det blev för mycket med en stenhård säng, åka flera mil i bilen varje dag och tvingas sitta på en sned köksstol istället för min dyra kinnarpsstol i stugan. Jag var så jäkla duktig ändå, alla dagar förutom en gick jag en promenad på minst 40 min. Och då gick jag en halv mil uppepå ett fjäll i stenig och besvärlig terräng flera av de dagarna. Men smärtorna i höften har bara ökat och ökat för varje dag, så jag har inte sovit på en vecka.
Dessutom blev mitt blodsocker helt galet instabilt. Jag var jätteduktig först, men det är svårt när man inte själv kan bestämma över mattider. Även om jag alltid hade mellanmål med mig när vi åkte bort så räckte det inte utan det gick alldeles för lång tid mellan de tre huvudmåltiderna. Var alltid hungrig, precis hela tiden, och jäkligt aggro. Så till sist gav jag bara upp och lät instinkterna ta över (dvs snabba kolhydrater). Besviken på det, men åt hellre onyttiga saker än var aggro. Det fanns tillräckligt att bli tokig på ändå så behövde inte späda på det ytterligare. Min sambo kommer aldrig dela stuga igen med min mor. ^^

Men jag ångrar inte att jag åkte för jag fick tillbringa en vecka med min vovve och det betyder allt för mig. Önskar av hela mitt hjärta att han kunde flytta hem till mig igen.

Jag kände mig inte så pepp längre. Jag kände mig otroligt stor och ful. Vill inte att nån ska se mig. Det är över två veckor kvar tills jag får träffa en läkare om mitt blodsocker. Och jag får inte ens ta ett nytt prov innan dess, så vet inte riktigt vad de tänkt sig. Det smartaste vore ju att ta provet innan och spara ett läkarbesök.

I alla fall har jag funderat över vad min kropp behöver. Det är ju rätt lätt att räkna ut att det är min snabba viktuppgång och rörelsehinder som gjort att mitt blodsocker stigit (ju tjockare man är ju mer insulin behövs för att ge cellerna glukos, och till sist kommer inte bukspottkörteln kunna öka sin förmåga längre för att ge den extra insulin som krävs pga viktuppgången och blodsockret stiger). Alltså behöver jag bli av med medicinerna, röra på mig och äta så ordentligt som jag kan. Medicinerna kämpar jag ju med, gabapentinet (ep-medicin) är nu sänkt från 2400mg till 900mg. Den antidepressiva som jag tar mot smärta har höjts från 25mg till 50mg och den har också viktökning som biverkning, men min smärtläkare tror inte att den kommer motverka någon viktminskning på samma sätt som gabapentinet. Hoppas det stämmer.
Nu till min slutsats - prova en dietkur igen. Kanske låter helt galet med tanke på att jag inte ens orkade en vecka förra gången. Men nu är jag mer beredd på hungern (och hoppet har gett mig extra kämpaglöd) och det skulle vara det allra enklaste sättet att hålla blodsockret på en jämn nivå. Skulle jag dessutom gå ner tio kg så skulle ju det också hjälpa blodsockret, kanske t.o.m. normalisera det. Så.. here we go again.