Tror jag hamnat i en nedåt-svacka igen. Läkaren sa ju att det skulle gå upp och ner hela tiden, men inte exakt vad som gick upp och ner, om det var smärtan eller om det var hela mitt välbefinnande. Men just nu är det INTE bra.

I förrgår lade jag mig kl.ett, vaknade först kl.tre, sen kl.fem. Sen var det omöjligt att somna om igen. var varm, illamående och kände mig sjuk. Det kändes för tidigt för att ta morgonmedicinen, men när klockan närmade sig halv sju tänkte jag ändå ta den och då såg jag att jag hade glömt ta den igår kväll. Duh. Inte konstigt jag mådde dåligt.

Sen gick jag inte och lade mig för jag hade så ont i höften. Det är många som är så rädda för mediciner och speciellt smärtstillande. De förstår inte vilken björntjänst man gör sig om man inte stillar sin smärta. Ta t.ex. ryggskott, om man inte smärtstillar sig kan man inte röra sig ordentligt och man spänner sig vilket gör att man får mer ont. Och olika kroniska smärtstillstånd är så påfrestande för kroppen att smärtnerverna skadas av all substans som skickas genom dem hela hela tiden, så man kan bli helt överkänslig mot smärta. Så ta hand om er smärta precis som ni skulle tagit hand om eran diabetes med insulin!

Igår kväll tog jag 10mg oxynorm (snabbverkande opiat) för höften fortsatte göra ont och jag ville bara sova. Jäklar vad den slog! Blev så snurrig och så fort jag somnade började jag drömma om nån häxa. vaknade till och slet tag i min sambo som fick vakna lite häftigt och började svamla om nån häxa. Ehm. Ja. Nästa gång får det nog räcka med 5mg. :P Har nog vant mig av med dem mer än jag trodde. Men sov som en stock tills nån började hamra i morse. Tog några timmar innan jag slutade vara groggy på morgonen med.

Men ryggen gjorde jätteont när jag vaknade, kom knappt upp ur sängen. Kan vara en kombination av olika saker, men ska försöka vara lite snällare och mer tålmodig mot den. Och vila, jag hatar verkligen att gå och lägga mig mitt på dagen så det är så svårt att vila den.

Mina föräldrar har haft dåligt samvete för att de inte varit så aktiva i mitt liv så de ville komma upp i helgen och "hjälpa till". Min sambo fick fnatt först, han vill inte ha nån hjälp. Men vi har pratat om saken och det är okej om de hjälper mig med saker som har med mig att göra. Visserligen pratar de massor om att städa och vi behöver inte hjälp med att dammsuga, det kan faktiskt min sambo göra. Däremot vill jag få upp lite rullgardiner för det är smällhett just nu, få hjälp att kolla igenom kartonger (t.ex. så ligger mina kökskartonger längst in, längst bak), men mest sånt som vi inte kan göra själva, som åka och panta våra 40 kassar med pant, slänga skräp och gärna åka och storhandla för det är så dyrt att beställa hem matvaror hela tiden. Men det känns stressigt att de kommer för de är som sagt inte aktiva i mitt liv så de förstår inte exakt hur långsamt mitt liv är. För att de inte ska börja röja järnet här hemma så måste jag vara aktiv och se till så de inte gör för mycket eller börjar greja med saker de inte har nåt med att göra.

Jag är också lite ledsen. Saknar min kisse, saknar mina vänner, saknar min hund, saknar min farmor. Abstinensen jag haft senaste två dagarna och smärtan som kom igår har nog påverkat mig också. Efter 3,5 år av kronisk smärta så har jag (och förmodligen skulle ingen ha) en reserv att hantera dåliga dagar. Eftersom idag känns likadant så känns det som att resten av veckan kommer gå åt skogen. Jag hamnar ner i djupet på en gång och kan liksom inte bry mig om jag vad äter, orkar inte gå ut osv. Men det kanske betyder att jag fortfarande är deprimerad helt enkelt. Nästa vecka ska jag ha det där mötet på psykomottagningen som jag skjutit upp två ggr. Träffa både sjuksköterskan som höll i min utredning och en läkare.