Idag var jag först på smärtmottagningen och sen på psykmottagningen. Det som mötet på smärtmottagningen inspirerade tog mötet på psykmottagningen bort. Läkaren på smärtmottagningen pratade om förhållningssätt, strategier mot smärtan och vilka medicinändringar vi ska göra. Kände mig väldigt inspirerad. Han lyckades nå fram till personen som finns under alla mediciner, jag log när jag gick därifrån.

Jaha, och så mötet med psyk. Läkaren var rätt sympatilös. Märktes att han inte förstod att jag varit vaken sen tidigt och var jättetrött av att ha varit på sjukhuset. Han sa att det "är ingen mening med vanlig terapi eftersom man måste dra ur dig allting" och sen "då kan ju jag lika gärna gå eftersom du inte har några frågor" och det lät inte speciellt trevligt. Sen så var han inte nöjd med att min smärtläkare höjt mina antidepressiva (som höjdes för att hjälpa till med den nattliga smärtan och abstinensen som jag kommer ha i sommar). Han verkade inte heller tycka att jag var motiverad därför att jag hade ställt in vårt möte två ggr. Så han hade inga som helst sympatier eller intresse över att veta hur jag tvingats leva i över ett år.

Bara bevis på hur svårt det är att samordna vården. Suck. Och alla vill att jag ska gå i grupper. Smärtläkaren vill ha smärtgrupp, psyk vill att jag ska gå i dbt light-grupp. Men jag sätter min behandling på överviktscentrum först och främst. Den är allt för mig.

Det viktigaste jag ska ta med mig från idag är smärtläkarens order om att jag måste hitta en balans, inte köra stenhårt på de bra dagarna och helt ge upp på de dåliga dagarna. Så det ska vara mitt motto framöver. Påminn mig gärna. ^^

Grönsaker:
Gurka
Rädisor
Sockerärtor