Från positivt till negativt

Konstigt hur ens referensramar kan ändras.
Förut kunde jag stå på benen i åtta timmar på jobbet, nu kan jag stå i ett par minuter.
När jag ser på en film eller serie och nån står upp så tänker jag "ska den inte sätta sig ner snart?".

N kallar mig ofta "Super-Tess". Det har han gjort sen vi träffades av nån anledning. Visserligen träffade han mig när jag hade ett 1 dm djupt sår i ryggen som inte ville läka, smärtor som började komma tillbaka och var påtvingad mediciner som inte lät mig sova. Men han tror jag kan göra vad som helst. Och han verkar inte ensam om det. Läste i nån tidning att människor klarar mer än man tror. Så att jag verkar "stark" är för att jag tvingas gå igenom vad andra inte behöver. Jag vet inte. Ibland känner jag mig stark som en björn och ibland känner jag mig som världens fjuttigaste. Men det hjälper ändå på nåt sätt att folk tror jag är så stark, det gör att jag känner mig speciell. Som i att jag har drabbats av något ovanligt, men jag är ovanligt stark så därför kommer jag klara det. Kanske det man ska ha vänner till. ;)

Hade börjat planera att åka härifrån en vecka eller nåt. Sen kom jag på att jag kan inte. Inte så länge som jag har en sjuk katt som inte använder lådorna ordentligt. N vägrar torka bajs från golvet och jag klandrar honom inte. Jag tror att det enda rätta just nu är att avliva honom, men jag tror inte jag klarar av det. Frågade N om han kunde tänka sig att åka själv, men det vill han inte. Jag har avlivat så många djur att jag känner hur paniken stiger när jag tänker på att se honom dö. Samtidigt känner jag mig ju dålig om jag skulle svika honom genom att inte vara där, även om jag tror det kvittar för katten om jag är där eller inte. Vore skillnad om det var hunden, han skulle vara så hispig att han behövde sitta i mitt knä. Men katten vill ändå bara gosa med djurskötaren, struntar helt i mig. Vet inte om man kan gå dit och vänta utanför. Men det skulle nog vara nästintill lika jobbigt att bara sitta där och se dem bära iväg honom till hans död. Misstänker att det är nånting ihopkopplat med den traumatiska upplevelse jag hade när jag fick se farmor död för lite mer än ett år sen. Det var fruktansvärt traumatiskt för mig och jag har inte fått en chans att bearbeta det än. Jag vill inte se honom dö, vill verkligen inte.

Men jag har ingen som kan hjälpa mig och jag vet inte hur jag ska kunna lyckas förmå mig att göra det. Ser ingen lösning. Känner mig förtvivlad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0