Utkast: Mars 15, 2011
Började skriva ett inlägg den 15:e, men orkade aldrig slutföra det. Tror att just nu försöker jag mest smita från mina känslor. Tänkte att jag klipper in lite olika saker jag skrivit sen jag skrev sist. Orkar inte engagera mig i att få dem att låta sammanhängande.
Över en vecka sen jag skrev, men det känns längre.
Jag ringde ortopeden, men han har semester så fick telefontid den 23:e mars.
Jag fick svar på remissen till smärtenheten där det stod att de inte har möjlighet att ta emot mig. Varför stod inte. Ska be ortopeden skicka en remiss med, kanske det beror på vem som skickar och hur den formuleras.
Idag fick jag brev från Försäkringskassan att jag fått en ny handläggare. Vet inte varför. Tycker inte om det. Börjar ju närma sig att jag varit sjukskriven ett år. Man får bara sjukpenning för 364dagar under 15 månader, sen får man inte sjukpenning längre. Därefter kan man få förlängt då man får ännu mindre pengar. Hur man får detta vet jag inte.
Ringde numret som stod men det var bara en röst som sa att min handläggare inte var i tjänst och därför kunde jag heller inte tala in ett meddelande. Låter skumt.
Det är så sjukt det där.
De flesta som är sjukskrivna förväntas ju bli bättre, men det MED behandling (antar jag). Men jag har ju inte fått nån behandling! Förr eller senare kommer jag bli straffad för att ortopeden inte gett mig nån behandling. Försäkringskassan tror inte läkarna som skriver sjukintyg, men de verkar också förvänta sig att man får den vård man behöver. Det är lustigt (olustigt).
I helgen har jag försökt gå utan kryckor utomhus. Jag hade 30årsfest och ville inte att alla skulle tänka så mycket på det. Inte för att det funkade, alla frågade ju bara om ryggen ändå, men med rätt skor kunde jag gå skapligt en liten bit utan kryckor, så det gav mig lite kämpaglöd igen. Såg idag att vägarna är fria från is här, så ska försöka gå lite promenader medan jag kan. Ska jag nu opereras i vår så vill jag vara så stark som möjligt för att underlätta rehabiliteringen som enligt ortopeden kommer bli ovanligt lång.
Helgen då jag fyllde 30 tillbringade jag på ett litet slott med min sambo. Jag blev bortskämd av mina föräldrar och på söndagen hade jag kalas då nästan alla kom och vi åt god mat och jag fick fantastiska tårtor och presenter. Jag kände mig så tacksam att dessa människor tog tid att komma och fira mig. Jag hoppas kunna leva på den upplevelsen ett par månader framöver.
Tog en promenad till Lidl och tillbaka utan kryckor. Lidl ligger, om man är frisk, ca 4-5 min härifrån. Men redan på tillbakavägen hade jag så ont i ryggen att jag knappt kunde hålla mig upprätt. Och dagen efter var jag nästan sängliggandes (jag låg i min kinnarpsstol hela dagen, kunde inte göra nånting, inte duscha, inte fixa nåt att äta). Så får nog behålla kryckorna ett tag till. Fastän jag hatar dem.
Jag har tänkt mycket på det som sjuksköterskan på psyk sa. Att jag inte kan ha depression för att jag har "bra dagar". Vad är en "bra dag"? En bra dag för mig är att jag orkar ta mig utanför dörren, men det kanske inte är samma sak för en frisk person. Dessutom kan jag inte förstå hur hon menar att man kan ha självmordstankar utan att vara deprimerad. Och hon frågade även om jag kan känna glädje över samma saker som innan och jag tänkte på att jag kan ju bli glad av mina katter, av att träffa vänner, så jag svarade ja. Men skulle nog ha svarat nej med tanke på att jag inte vill gå ut, inte vill träffa nån, inte vill ha sex, knappt vill ha nån närkontakt alls egentligen.
Innan jul fick jag veta att min katt är svårt njursjuk. Han sattes direkt in på njurfoder, men hans njurar är så dåliga så det finns inget hopp. Sen visade det sig att hans mage inte tålde njurfodret och efter att ha provat allt möjligt så fanns det nu bara att låta honom äta vanligt foder igen trots att det kommer krascha njurarna ännu tidigare. Men nu har han ätit vanligt foder i två veckor och magen har inte återhämtat sig. Han tycks också se mer och mer skruttig ut, pälsen har börjat tappa sin glans osv.
Jag är en person som inte utsätter djuren för mer behandlingar än vad som är drägligt och som avlivar dem INNAN de lider om jag kan. I julas sa veterinären att jag skulle vara glad om han levde 1-2 år till och det var då med hjälp av njurfodret.
Ifall hans mage skulle klara av hans gamla foder så skulle jag få en medicin att spraya på som binder upp det farliga fosforet så att katten inte tar upp så mycket av det. Det är förstås inte lika bra som att äta njurfoder.
Nu måste jag ringa veterinären och sa att hans mage inte återhämat sig och jag är rätt säker på att hon kommer tycka att jag ska avliva honom för hon hade den undertonen sist, som att detta var det sista vi kunde prova.
Men jag vet inte hur jag skulle klara av att göra det. Jag förlorade min farmor för ett år sen, vi stod varandra väldigt nära och jag förstår inte hur jag ska klara av att förlora ännu en familjemedlem uppepå allt. Tar det aldrig slut?
Över en vecka sen jag skrev, men det känns längre.
Jag ringde ortopeden, men han har semester så fick telefontid den 23:e mars.
Jag fick svar på remissen till smärtenheten där det stod att de inte har möjlighet att ta emot mig. Varför stod inte. Ska be ortopeden skicka en remiss med, kanske det beror på vem som skickar och hur den formuleras.
Idag fick jag brev från Försäkringskassan att jag fått en ny handläggare. Vet inte varför. Tycker inte om det. Börjar ju närma sig att jag varit sjukskriven ett år. Man får bara sjukpenning för 364dagar under 15 månader, sen får man inte sjukpenning längre. Därefter kan man få förlängt då man får ännu mindre pengar. Hur man får detta vet jag inte.
Ringde numret som stod men det var bara en röst som sa att min handläggare inte var i tjänst och därför kunde jag heller inte tala in ett meddelande. Låter skumt.
Det är så sjukt det där.
De flesta som är sjukskrivna förväntas ju bli bättre, men det MED behandling (antar jag). Men jag har ju inte fått nån behandling! Förr eller senare kommer jag bli straffad för att ortopeden inte gett mig nån behandling. Försäkringskassan tror inte läkarna som skriver sjukintyg, men de verkar också förvänta sig att man får den vård man behöver. Det är lustigt (olustigt).
I helgen har jag försökt gå utan kryckor utomhus. Jag hade 30årsfest och ville inte att alla skulle tänka så mycket på det. Inte för att det funkade, alla frågade ju bara om ryggen ändå, men med rätt skor kunde jag gå skapligt en liten bit utan kryckor, så det gav mig lite kämpaglöd igen. Såg idag att vägarna är fria från is här, så ska försöka gå lite promenader medan jag kan. Ska jag nu opereras i vår så vill jag vara så stark som möjligt för att underlätta rehabiliteringen som enligt ortopeden kommer bli ovanligt lång.
Helgen då jag fyllde 30 tillbringade jag på ett litet slott med min sambo. Jag blev bortskämd av mina föräldrar och på söndagen hade jag kalas då nästan alla kom och vi åt god mat och jag fick fantastiska tårtor och presenter. Jag kände mig så tacksam att dessa människor tog tid att komma och fira mig. Jag hoppas kunna leva på den upplevelsen ett par månader framöver.
Tog en promenad till Lidl och tillbaka utan kryckor. Lidl ligger, om man är frisk, ca 4-5 min härifrån. Men redan på tillbakavägen hade jag så ont i ryggen att jag knappt kunde hålla mig upprätt. Och dagen efter var jag nästan sängliggandes (jag låg i min kinnarpsstol hela dagen, kunde inte göra nånting, inte duscha, inte fixa nåt att äta). Så får nog behålla kryckorna ett tag till. Fastän jag hatar dem.
Jag har tänkt mycket på det som sjuksköterskan på psyk sa. Att jag inte kan ha depression för att jag har "bra dagar". Vad är en "bra dag"? En bra dag för mig är att jag orkar ta mig utanför dörren, men det kanske inte är samma sak för en frisk person. Dessutom kan jag inte förstå hur hon menar att man kan ha självmordstankar utan att vara deprimerad. Och hon frågade även om jag kan känna glädje över samma saker som innan och jag tänkte på att jag kan ju bli glad av mina katter, av att träffa vänner, så jag svarade ja. Men skulle nog ha svarat nej med tanke på att jag inte vill gå ut, inte vill träffa nån, inte vill ha sex, knappt vill ha nån närkontakt alls egentligen.
Innan jul fick jag veta att min katt är svårt njursjuk. Han sattes direkt in på njurfoder, men hans njurar är så dåliga så det finns inget hopp. Sen visade det sig att hans mage inte tålde njurfodret och efter att ha provat allt möjligt så fanns det nu bara att låta honom äta vanligt foder igen trots att det kommer krascha njurarna ännu tidigare. Men nu har han ätit vanligt foder i två veckor och magen har inte återhämtat sig. Han tycks också se mer och mer skruttig ut, pälsen har börjat tappa sin glans osv.
Jag är en person som inte utsätter djuren för mer behandlingar än vad som är drägligt och som avlivar dem INNAN de lider om jag kan. I julas sa veterinären att jag skulle vara glad om han levde 1-2 år till och det var då med hjälp av njurfodret.
Ifall hans mage skulle klara av hans gamla foder så skulle jag få en medicin att spraya på som binder upp det farliga fosforet så att katten inte tar upp så mycket av det. Det är förstås inte lika bra som att äta njurfoder.
Nu måste jag ringa veterinären och sa att hans mage inte återhämat sig och jag är rätt säker på att hon kommer tycka att jag ska avliva honom för hon hade den undertonen sist, som att detta var det sista vi kunde prova.
Men jag vet inte hur jag skulle klara av att göra det. Jag förlorade min farmor för ett år sen, vi stod varandra väldigt nära och jag förstår inte hur jag ska klara av att förlora ännu en familjemedlem uppepå allt. Tar det aldrig slut?
Kommentarer
Trackback
