Jag chattade med Mia Törnblom idag. Fick detta svaret:
Hej Tess! Livet är inte rättvist, en del får kris, på kris och motgång på motgång. När man har det så tufft som du kan jag bara ge dig rådet att gå till en psykolog/ terapeut som finns där för dig och kan vägleda dig i allt. Ingen ska behöva gå igenom så mycket på egen hand tycker jag. Kram

Ja, det är väl kanske så då. Det är inte meningen att jag ska klara av detta ensam, som jag alltid trott. Skulle till psyk imorgon men jag har blivit sjuk så klarar inte av att ta mig dit.

Kollade hennes blogg efter chatten och såg detta:
Skriv ner namnen på de tre personer i ditt liv till vilka du har dina absolut viktigaste relationer.

Automatiskt tänkte jag "N, L**a och H***a".

Sen stod det vidare:
Du får gärna skriva upp fler än tre om det är många namn som dyker upp, det är absolut inte meningen att du ska välja bort någon! Det viktigaste är att du skriver upp minst tre personer.

"Okej, fler än tre. Ja, min far då", tänkte jag.

Kändes lite sorgligt. Det är svårt att ha en relation med min familj. Då och då är den bra, men allt med mitt syskon kommer alltid emellan. Grejen är den att när man själv väljer att inte skaffa barn och ens vänner gör det så blir man utanför. De har ju sin egna familj nu. Och ofta när man skaffar egna barn så blir ens föräldrar viktiga på nytt, och man vill ju att ens barn ska lära känna sina mor- och farföräldrar och mostrar, fastrar, morbröder och farbröder.
Och jag känner mig mest ensam och utanför.

Jag har aldrig haft många bekanta, men jag har känt att det är okej för jag har haft kanske tio riktigt nära vänner utspridda i landet istället, vilket inte de flesta jag känner har haft. Bara det att vart är de nu?
Det har fått mig att klura på mina relationer. Vet att jag skrivit förut om att det varit jag som tagit kontakt 9 ggr av 10, bara jag som hälsat på dem, inte tvärtom. Sen så är det några som faktiskt har varit riktiga vänner, men det tycks som att de också tröttnat nu. Jag vill verkligen inte skylla allt på smärtor och hemska medicinbiverkningar, men ibland vet jag inte vem jag är och klarar inte av att behärska mig!! Vill ändå ta ansvar, men nu tycks det mest vara populärt att bara skita i mig. Får inte ens veta om jag gjort något fel, eller om det bara är så att de faktiskt skiter fullständigt i mig.

Nu skulle jag väl vilja påstå att jag har ett gäng bekanta, dvs vänner som man sällan har kontakt med och därför nog inte känner så bra längre, och två riktiga vänner, de som jag nämnde ovan.

Det gör ont och känns orättvist.
Men som Mia säger, livet är orättvist.
Jag har lätt att få vänner, så när jag blir frisk och kan umgås tror jag att jag kommer få flera vänner igen. Och nu vet jag kanske vad jag ska leta efter och inte låta folk bara utnyttja mig för stöd och terapi.

Sen måste jag väl berätta att Mias inlägg fortsatte så här:

Den uppgiften ger jag ibland till deltagarna när jag utbildar. När alla har skrivit upp sina namn ställer jag nästa fråga: Vilka av er har skrivit upp sig själva på listan? Räck upp en hand!

Som du säkert förstår brukar det inte vara så många händer uppsträckta. I stället brukar det vara vänner och familjemedlemmar som står på listan. Alltså: vi värdesätter relationerna till andra mer än relationen till oss själva. Jag anser att det borde vara precis tvärtom – den viktigaste relationen vi har i våra liv är den vi har till oss själva, och därför borde vi sätta oss själva överst på den här listan. Om vi får relationen till oss själva att fungera så kommer de relationer vi har till andra att bli både enklare och bättre.

När våra närstående kommer hem från jobbet eller skolan och har haft en överdrivet jobbig eller misslyckad dag, så stöttar och uppmuntrar vi dem, just för att vi tycker om och älskar dem. Vår kärlek blir inte större eller mindre för att de lyckas eller misslyckas, för vi älskar dem inte för det de gör, utan för dem de är. När det gäller oss själva däremot, så har vi ofta på tok för höga krav, och om vi inte har lyckats med att prestera perfekt så anklagar vi oss själva för vårt misslyckande. Vi ”slår på oss själva” och det är förödande för vår självkänsla och vårt egenvärde. Enligt mig så är det hög tid att vi alla börjar behandla oss själva med lika mycket kärlek och respekt som vi behandlar vänner och familj och andra som vi tycker riktigt mycket om.

Om vi genom att stärka vår självkänsla gör oss själva till den viktigaste personen i våra liv så kommer vi också att bli mer närvarande i alla våra andra relationer. Det är lätt att tro att det finns en själviskhet i att vårda relationen till sig själv, men det är precis tvärtom: Vi blir av med onödig självcentrering vilket gör oss närvarande och mer tillgängliga i relationen till andra. När vi är trygga i oss själva frigör vi tid som vi innan lade på att vara oroliga, att jämföra oss med alla andra, att gå runt och känna oss som en bluff och annat som tar en massa onödig tid och energi.


Så det är väl så. Jag måste satsa på mig själv istället för på alla andra. Men det är inte lätt när jag alltid värderat mig själv efter hur mycket jag hjälper andra.