Vilken fantastisk naprapat det finns här. Hon är så kunnig. Hon har stenkoll på skelettet och såg direkt att jag lutar mig åt höger när jag går och då vrider axlarna och huvudet.
Sen masserade hon ryggen för att släppa spänningarna där och så stretchade och vred och knakade hon lite. Hoppas det ger samma resultat som den andra naprapaten för jag klarar inte av när det gör så där ont. Jag har rätt hög smärttröskel nu när jag haft ont så länge men samtidigt klarar jag inte av riktigt svår smärta psykiskt. Klarar det inte bara. När han satte armbågen på nån riktigt öm punkt i höften (och hela min höft är riktigt öm) och hängde med sin vikt mot den punkten kändes det som nån högg en kniv in i den punkten och sen hällde syra på mitt ben. Och han höll kvar där i flera minuter. Nej, det var för mycket för mig.

Den nya naprapaten sa också att cykling är jättebra så här ska fortsätta cyklas.
En rolig sak jag upptäckt är att jag mindre inkontinent nu. :) Har varit lite inkontinent sen operationen. Men nu är det bättre. Kanske cyklingen gör nytta där?

 

 

 

En annan sak jag tänkt på.

Jag måste ju fortfarande få hjälp med min ångestproblematik. Vet att på min vårdcentral finns det kbt-terapeuter. Sist jag skulle ha nya mediciner från min läkare så frågade jag telefonsyrran om jag kunde få tid till en terapeut, men hon sa att jag fick prata med läkaren om det. Men sen när läkaren ringde så var han så stressad så när vi äntligen kommit igenom sjukskrivning och mediciner så var det inte läge att börja prata om att jag har en ”komplex ångestproblematik” som jag aldrig nämnt för honom innan. Så jag sa inget.

Måste ta mig för att ringa igen så jag får en tid. Får inte tappa det här nu när jag äntligen efter 20 år hittat något som faktiskt hjälper mig. Jag vet att ju längre jag går utan behandling ju sämre blir jag igen.

Just nu skulle jag vilja ha en kurator eller liknande och bara prata och prata om allt som jag måste gå igenom just nu. Men om jag fick träffa en kbt-terapeut så kunde jag kanske få prata lite med den personen samtidigt som jag gjorde kbt.

En vän tipsade mig om boken Ingen panik – fri från panik- och ångestattack er i 10 steg med kognitiv beteendeterapi. Köpte den,  men nu när jag läst inledning och steg 1 så verkar den inte riktigt vara för mig. :/ Tråkigt. Dyr var den med. Men jag fortsätter väl läsa några steg till och ser vad den säger att jag ska göra. Jag har ju inte så många panikattacker längre, några per år kanske, men jag är mera åt gad - generaliserad ångestsyndrom, även om sista läkaren sa att jag inte har det.

Ja, jag får se hur jag gör med det. Det är svårt att kämpa med många saker samtidigt.

Förutom att jag är väldigt trött hela tiden och lägger energin på att orka cykla, gå ut osv. istället för att blogga, så tror jag att det faktum att jag gick upp ca 13 kg gjorde att jag hellre låter bli bloggen än att uppdatera den med den viktuppgången. Men en viktig del i viktnedgång är ju att erkänna för sig själv vad man faktiskt väger. Även om detta började med medicinerna och jag inte skulle ha gått upp så mycket utan dem, så får jag väl ändå ta det faktum att jag nu väger 115 kg.

Ja, det är lätt att bli nedstämd med smärta, ofrivillig viktuppgång, stora biverkningar av mediciner och så det att jag förlorade mitt jobb och kommer ha svårt att börja jobba igen.
Det viktigaste för mig är att inte behöva sitta isolerad. Men det var svårare än jag trodde att lyckas träffa folk här. Finns liksom ingen tid över för mig. Nu har jag inte träffat pojkvännen på sex veckor, det är verkligen länge. Men vi klarar det ju utan problem, till skillnad från vissa som blir hysteriska om de måste tillbringa en  kväll isär. Känns fantastiskt att vi kan ha ett så stabilt förhållande efter bara 16 mån. Inget bråk, inget tjafs, inga problem, allting är bara bra och har varit så i många månader nu. Vi är hemskt kompatibla helt enkelt. Hihi.

Idag har jag i alla fall äntligen känt mig lite piggare. Jag har cyklat, gått ut med hunden, fått lite hjälp av pappa. Ska försöka ha bättre dagsplanering nu och cykla minst en gång om dagen. Det är så bra att mjuka upp och öka blodcirkulationen i problemområdena.

Sen så är det så roligt att få vara dagmatte åt min egna vovve. Det piggar verkligen upp. Katterna i all ära. Men de ligger och stirrar surt på en om man petar på dem, medan hunden viftar på svansen och blir jätteglad.

Smärtan i knäna har börjat lägga sig också. Haft så otroligt ont i dem.
Man ska ju böja på knäna istället för ryggen när man ska plocka upp något men det har inte gått för jag haft så ont. Men som sagt, det börjar bli bättre nu.

Så hur går det?
Jag går helt utan rullator nu. Det innebär inte att jag kan gå som vanligt, det är väldigt besvärligt att gå utan den. Jag haft förväntat mig att jag nu skulle kunna gå mycket bättre än jag kan. Men det är fortfarande bara korta sträckor som gäller och jag måste vila ofta. Har som sagt fortfarande ont och det som jag lyckades sänka av morfinet ersätter jag nu med snabbverkande morfin istället. Men det gör ont, ibland riktigt jävla ont. Så tror inte att detta kommer bli bra utan en operation.

1 september ska jag träffa ryggläkaren. Hoppas verkligen han är vettig.

Jag har inte skrivit på ett tag. På över en månad.
Det är det sämsta man kan göra för att förlora sina läsare.
Menmen..
Jag är ju viktigare än mina läsare.

Jag blev väldigt nedstämd och jag åkte till min lägenhet i min hemstad.
Jag kunde inte gå, jag fick ha rullator för att ta mig runt i min lägenhet. Jag hade såna fruktansvärda smärtor så det går inte att beskriva. Ingen kan leva med såna smärtor utan att bli deprimerad. Har ju tidigare skrivit om att tankar på självmord började krypa sig på.

Ortopeden har ju som sagt inte varit så intresserade av att hjälpa mig utan bara snackar om att det bästa är att det inte blir någon operation. Kanske ryggläkaren jag ska få träffa i september kommer vara vettigare, det återstår att se.

Läkarna förbjöd mig att gå till en naprapat med min sneda höft.
Men när de inte ville hjälpa mig så kände jag att jag måste ju hjälpa mig själv.
Så jag gick till en naprapat och han har misshandlat mig något fruktansvärt. Det har gjort så ont att jag glömt att andas och tårarna har sprutat.
Men nu är min höft nästintill helt rak igen.

Jag har inte ord för att beskriva hur otroligt jävla fantastiskt det känns att kunna gå igen. Att kunna gå är en förmåga som vi som kan gå aldrig ägnar en tanke åt. Men att förlora förmågan är fruktansvärt. Det började med att jag kunde börja cykla på min motionscykel igen. Först var det stelt och retade ischiasen lite, men efter hand slutade det helt ta emot och gjorde inte ont. Sen kunde jag sluta med att gå med rullatorn inomhus.
Och nu har jag slutat med den utomhus!

Ryggen är ju inte van vid att vara rak så musklerna har lite svårt att hålla den uppe. I början fick jag kramper och kunde bara gå korta sträckor och fick vila mycket. Jag går fortfarande bara korta sträckor men har slutat få kramper, nu blir ryggen bara trött istället. Varje dag går jag längre och längre sträckor. Får öka lite i taget förstås, men det gör inget. För att kunna gå är helt otroligt.

Jag har även börjat dra ner på mitt oxycontin (morfinliknande opiat). Abstinensen är inte att leka med kan jag säga. Trots att jag drar ner så lite i taget som jag kan så blir det väldigt jobbigt. Det kliar och kryper i kroppen, jag fryser, kan inte sova, får ångest.

Men jag kan gå. :)
Jag älskar att kunna gå.