Jag stod och gjorde första delen (av tre) av efterrätten till N's och min nyårsmiddag ikväll. Och plötsligt bara översköljdes jag av ångest och tårarna började spruta. Gissar att det har med mötet med ortopeden på måndag. Sen sätter jag väl för stor mening i detta med nyår. Ett nytt år. En ny chans. En ny start. Jag kunde för mitt liv aldrig tro att hela året skulle gå utan att jag fick någon hjälp.

Min syster och jag har alltid haft en fånig tradition att på nyår säger vi "nästa år kan ju inte bli värre än det som varit", lite halvt på skämt, halvt på allvar. Men jag vet inte längre om jag tror på det. 2009 var inget bra år. Jag opererades, missade i skolan, blev socialt isolerad, blev övergiven av två av mina närmsta vänner, jag var riktigt fattig, jag hade ont. Men jag träffade N. Så förra nyår kunde jag aldrig tro att det skulle kunna bli värre under 2010. Några veckor senare dog min farmor, min rygg gick åt skogen, jag hade större smärtor än jag visste var möjligt, jag förlorade jobbet, jag blev mer socialt isolerad än nånsin, min syster övergav mig och gifte sig med en främmande karl som bara visat extremt dåliga sidor, min katt blev obotligt sjuk. Har jag glömt nåt?

Snälla, snälla, snälla, låt mig få gå framåt istället för bakåt under detta år. Jag skulle inte klara av mera sorg uppepå detta.

Det blev ingen motion igår. Jag hade ont i ryggen. Vet inte om det var från att jag cyklade 45 + 30 min dagen innan eller om det var de nattliga aktiviteterna. Men jag hade mkt svårare än vanligt att lyckas nå ner till golvet, städa kattlådor osv, så jag lät bli cykeln för säkerhets skull.

I övrigt så sket det sig med den där "inget godis innan nyår". N hade köpt choklad. Han gav den inte till mig utan frågade bara "är du godisfri?". Jag hade abstinens och hade inte ätit lunch förrän kl.20, så jag bestämde ganska fort att jag inte var ett dugg godisfri.
Abstinensen kommer från att jag sänkt morfinet dagtid. Det låter nog dumt med tanke på hur mkt ångest jag börjar få inför ortopeden, men i söndags när jag gick och lade mig fick jag hallucinationer. Jag visste inte vem N var, visste inte vem jag var. Minns att N frågade mig (han låg och höll om mig) "Var gör benen?". Jag svarar "De springer". "Vart springer de?". Men det visste jag inte. Jag bara låg där och rörde benen som om jag var sprang.
Så ja, jag vill hemskt gärna sänka knarket just nu. Hallucinationer är inget som gynnar mig.

Så denna vecka handlar om att klara av att vänta på besöket hos ortopeden på måndag, utan att få panikångest och ligga sömnlös varje natt. Och att försöka sänka morfinet. Allt annat skiter jag fullständigt i. Nu är klockan kvart i fem på morgonen och jag har inte sovit än. Jag förstår förstås att sömn, mat och motion är viktiga bitar när det gäller ens psykiska hälsa. Det vet jag mycket väl. Och jag vet att ångesten lindras av motion osv. Men det handlar om att välbefinnandet, och inte om vikten, denna vecka.

Jag har fått två stycken årskalendrar. Tänkte ha den ena till våra jobbtider m.m. och den andra som nån slags viktkalender. Men jag undrar om någon har tips på vad man ska skriva upp?
Så långt har jag kommit på:
- Vilken träning jag gör.
- Vikt och mått.
- Mina plus.

Vad är mer viktigt att skriva ner?
Det är ju för små rutor att skriva ner maten i, så den måste skrivas nån annanstans.
Gick faktiskt in på Viktväktarna för att se om de hade något matsystem som funkade bättre än Viktklubb. I så fall kunde jag skriva in dagens points, eller vad de nu har för nåt system. Men det var sjukt dyrt, så aldrig i livet.

Nån som har en idé?

Det har återigen gått lång tid sen jag skrev.
Vi hade en härlig jul här. Mina föräldrar och min älskade systerdotter (3 år) kom hit. Hade försökt göra lägenheten skaplig trots alla flyttkartonger. Hängt upp julgardiner och en ljusslinga. Men mina föräldrar är oftast inte nöjda med min städning och de tillbringade först två timmar med att städa vårt kök medan jag lekte med min systerdotter. Jag uppskattar det jättemycket förstås (N skämdes dock) men det kändes så onödigt. Vi skulle inte ens äta i köket och all mat var redan lagad och skulle bara värmas. Men nu är köket jättefint och jag har hintat till N att nu har vi världens chans att hålla köket snyggt. Det är så mycket roligare att laga mat i ett rent kök.

Så förutom att de var tvungna att åka innan vi ens hunnit till efterrätten pga att de slösat två timmar på att städa var det fantastiskt trevligt. Tror min systerdotter mådde jättebra av att få komma hit och bara få uppmärksamhet och kärlek. Inga bråk, inget tjafs, ingen som struntade i henne eller lät henne ta en massa skit för saker som hon inte gjort. Märks att hon är tre nu. Hela tiden "Varför? Varför? Varför?" vad man än säger och "Nej, jag vill inte" bara på ren kiv. Jättesöt. Hon blev jätteglad över mina julklappar, en virkad kanin (som jag gjort själv förstås), virkade tofflor och en Hello Kitty-målarbok. Ropade högt för varje klapp hon öppnade. "Åååh! Titta!!! Jag har fått en bok!! ÅÅH! En KITTY-bok!!". Det är svårt att ge barn presenter nu för tiden för de har ju så sjukt mycket leksaker. Men jag kör vidare på mitt race med böcker och hemmagjorda saker istället för en massa plastskit. När de blir äldre får de börja önska vad de vill ha förstås, men kommer nog göra som min farmor alltid gjort, lägga i något jag gjort själv. Vet i alla fall att jag uppskattade det enormt mycket att få saker min farmor gjort, kan jag skicka vidare den ödmjukheten så har jag åtminstone gjort nåt bra. Sen blev hon avundssjuk på min Svampbob-mugg och mitt duschmunstycke med LED-lampor som ändrar färg efter temperatur. Efter att hon misslyckades med att få mig att ge henne mina klappar så förklarade hon tydligt att hon ville minsann ha sådana. Sååå söt. Och varför har jag inte Pettson och Findus-filmen? Den måste jag köpa! ♥
Blev lite orolig en gång, när hon slog sig, för hon beter sig inte "normalt" när hon gör det. Hon beter sig som ett barn som blivit negligerat. Men jag försöker se det positiva. Jag lekte med henne hela dagen, pratade med henne, gav henne uppmärksamhet, och det är det enda jag kan göra och kommer fortsätta göra för alltid så hon vet att hon alltid kan vända sig till mig.

Det som känns lite ensamt är detta att bara få träffa familjen några timmar på julafton. I vanliga fall brukar vi ses flera dar i sträck. Det gick över så fort. Och så hör jag om alla som ska vidare till nästa släktingar och nästa släktingar. Visserligen klagar de mest, men jag tycker om julen. Det är ett ypperligt tillfälle för att ta det lugnt och bara visa kärlek till alla.

Det är det jag har gjort i alla fall. Bara tagit det lugnt. Eller, inte bara, har ju fixat och bakat och så. Men ta det lugnt gör man inom sig, inte utanför sig. Däremot släppte jag lite mer på maten än jag hade planerat. Kom ju fram till att det inte var rätt sätt, men det har blivit godis eller julbak varje dag. Fick ju choklad i julklapp t.o.m. Men nu har vi bestämt att det ska bli godisfritt fram till nyår. På nyår ska vi laga en god middag med någon extraordinär efterrätt.

Motion har det inte blivit mycket av heller. Men konstigt nog har jag knappt alls ont i ryggen! Inte på flera dar! Kunde t.o.m. sluta med allt extramorfin. Började dock ta en till natten igen, för jag kunde inte sova utan. :S Så antar att det har varit väldigt bra för ryggen att slippa sitta och åka taxi till höger och vänster hela dagarna. Men jag ska givetvis börja med motionen igen.

Sen insåg jag att det är knappt en vecka kvar tills jag ska till ortopeden igen och slutligen diskutera den jäkla operationen som de dragit ut på i snart NIO månader. Och det verkar som att de har en väntetid på kanske en månad till operation, alltså kan jag i så fall ev. bli opererad i februari. Då blev jag lite desperat ang. vikten. Ju mer man väger ju farligare är det att bli sövd. Och ju mer man väger ju längre rehab behövs efter en ryggoperation. Så jag började återigen fundera på dietpulver, trots att jag alltid pratar emot det. Kan inte köra modifast igen eftersom kroppen fortfarande kopplar ihop det med min magsjuka som jag fick sist jag åt det. Men N har köpt från gymgrossisten, ett pulver som har bra kvalitet. Han har kvar någon påse och jag ska smaka en sån tror jag och se om det går lättare än modifast. Köper mitt protein därifrån och det tycker jag smakar gott.
Och ja, som sagt, jag vet att jag alltid pratar emot sånt där för att det viktiga är att man kommer in i vanor man kan behålla resten av livet, att hjärnan måste hänga med i viktnedgången, att det är större risk för följdsjukdomar om man går ner fort osv. Men om jag kunde gå ner ett gäng kilon innan operationen vore det enormt bra. Just nu är pulvret dock slut på gymgrossisten, så får väl se. Måste fråga en läkare om jag kan ta sånt pulver när jag tar så mycket knark. Säger han att det är okej så ska jag fundera på detta. Hade helst börjat den 1:a i så fall, men som sagt så är pulvret slut just nu.

Efter frukosten igår tränade jag. Hoppade upp på cykeln och det blev 56 minuter. Så skönt! Sen göra magövningar på golvet. Knäna har återhämtat sig efter sjukgymnastiken sist då jag fick göra en övning som helt sabbade mina knän. Men nu kan jag ta mig ner på golvet och göra de andra övningarna igen i alla fall. Eller ner är ganska lätt, upp är väldigt svårt när knäna värker. Så nu ska jag försöka fortsätta med detta tänk att jag ska upp på cykeln varje dag, oavsett om jag orkar träna 5 min eller 90 min. Allt gills! Idag blev det 45 min innan frukost, men det var ingen bra idé att göra på tom mage. Imorgon blir det frukost först igen, så det finns energi nog att orka trampa.

En vecka till jul, två veckor till nyårsafton. Är det helt fel att jag bara känner för att strunta helt i alla krav i två veckor? Strunta i matdagboken och träna bara om jag känner för det och bara försöka slappna av?
Är det rätt?
Är det för att det är jul?
Är det för att jag är så otroligt stressad?
Är det för att jag vet att januari kommer bli enormt jobbig?
Jag vet inte.
Jag känner bara att energin ligger på miniminivå och att all energi går åt om jag t.ex. åker till sjukgymnasten och då orkar jag inte göra nånting i lägenheten.
Just nu känns det som viktigast att få ordning på alla mina grejer i lägenheten. Packa upp och så. Vill att det ska vara fint till jul.
Är det okej att ta ledigt från alla krav i två veckor och bara pyssla i lägenheten och försöka ta det lugnt och stressa ner?

Inte skrivit på en vecka. Det har varit för stressigt. Konstigt nog visade vågen återigen 115kg. Den hoppar mellan 115 och 117 verkar det som. Väldigt märkligt. Önskar så att jag fick se siffran 114 nu. Kommer bli jobbigt att återvända till ortopeden i januari och inte ha gått ner något mera. Vare sig det är mitt fel eller ej så får han det ju att låta som att det är det.

Men NU har Inneboende X flyttat ut. Igår kväll hämtade han sin sista kartong och lämnade sin nyckel. Sitter här och försöker förstå att jag faktiskt inte kommer höra klicket i dörren och att jag numera kan gå naken till toaletten på morgonen, en frihet man inte ska underskatta. Alldeles för uppstressande att hela tiden ha känslan i kroppen att nån kan komma in genom dörren och man inte vet vem han har med sig osv. Detta kommer bli ett mycket mer harmoniskt hem nu.

Så hoppas stressen lägger sig nu. Sista flyttlasset kommer i helgen och jag hoppas förstås ha packat upp det mesta till julen, men det viktigaste är att det är städat och vi får plats att ha vår julmiddag i vardagsrummet. Trots att det är fullt med kartonger nu så trivs jag ändå bättre nu än innan eftersom det är RENT och inte skitigt och fullt med skräp överallt.

Har inte tränat så mycket heller. Sjukgymnasten vill att jag ska träna två ggr om dagen, helst tre, men med all stress så klarar jag det inte. Jag är så enormt stresskänslig just nu. Har jag två saker att göra så får jag tilt i hjärnan och jag lyckas inte göra nånting. Såklart det bästa vore om jag bara tränade, lagade avancerat mat och gjorde bra övningar för psyket hela dagarna, men det går inte att ha såna oövervinnerliga mål. Jag gör mitt bästa hela tiden, kan inte göra så mycket mer än så. Ibland är det för lite, men det är inte jag som har makten att ändra det, det är ortopeden.

Hittade ett par gamla mammabyxor som jag fick efter syrran och som jag haft som lite slit och släng-byxor eftersom de alltid varit så stora. Men nu är de FÖR SMÅ!!! De flesta har väl varit med om det nån gång, men denna känsla är INTE kul. Verkligen inte. Dessa brukade halka av mig även efter jag gått upp efter första diskbråcket.
Oh well. De gick i alla fall på mig med lite "våld" och med en lång träningströja kan jag fortfarande ha dem på sjukgymnastiken. Mina vanliga träningsbyxor är typ till vikt 80kg och jag har inte köpt några nya.

Ja, i alla fall kände jag lite jävlaranamma idag. Det är visserligen ganska lite eftersom min energi är så låg. Men jag hoppade upp på den sabla motionscykeln och cyklade 25 min tills jag fick ont. Sen blir det att utöka det  tills jag är uppe i 60 min igen. Och ännu mera noggrann med maten denna vecka. Ska skriva in det jag äter i matdagboken igen för att hålla riktig koll. Går jag då inte ner nästa vecka så kommer jag se om det är pga något jag gjort dåligt.

Annars är det en slapp-dag idag. De senaste dagarnas stress har slitit mycket. Så trots att jag har 21 kartonger att packa upp så får de stå där de står idag, inte mycket annat. Hälsa först, allt annat sen.

Läste ett inlägg av en tjej som gått ner massor och fått den där jobbiga påsen på magen. Den ställde till det mycket för mig.
Jag gick ner 40kg 2003 och vägde då 70kg. Och på magen, under överarmarna, insidan av låren och för att inte tala om brösten, hängde det bara en massa hud. Jag kände att det var så orättvist, jag hade varit så otroligt duktigt, kämpat järnet och så blev jag ändå inte snygg som jag hade föreställt mig. Kunde inte ha ärmar kortare än trekvarts och t.o.m. vaderna var pösiga. Det hände t.o.m. att min pojkvän råkade lägga sig på mina platta bröst eller på maghuden!!! Det var så absurbt och hemskt!

Jag vägde 70kg i max ett halvår, sen började det gå uppåt sakta men säkert. När jag vägde 80kg fick jag panik och försökte ge mig på dieter och grejer för att gå ner igen men jag mådde för dåligt så jag fortsatte gå upp istället.
Nu i efterhand kan jag förstå hur det blev så. Jag gick ner 40kg på ett halvår, förväntade mig att jag skulle bli smal och snygg, kunna ha korta kjolar och spagettilinne till sommaren. Och så blev det inte, utan jag kände mig nästan lika ful som innan. Enda fördelen var att jag lärde mig trix att gömma huden, trekvartsärmar, jeanskjolar som höll in magpåsen, alltid långa kjolar som täckte hela benen, gördel som höll in påsen om jag hade klänning. Men min självbild var fortfarande dålig, precis som när jag vägde 110kg. Och eftersom jag mådde dåligt så började vikten gå uppåt igen. Och när vikten började gå uppåt fick jag som sagt panik, dvs mådde ännu sämre och då var det bara kört.

Ännu en anledning till varför långsam viktnedgång passar mig bättre. Som dietisten sa, huvudet ska hänga med i vad som händer med kroppen.

Sen sist jag skrev har jag haft det så stressigt och varit så trött. Vår inneboende skulle vara ute den sista och han är fortfarande inte ute. Igår fick vi i alla fall honom att knuffa in alla sina grejer på sitt rum. Sen blev det städning av golv med tanke på att hans saker stått över halva golvet och ingen har kommit åt att städa (om nu "någon" skulle fått för sig att göra det). Det blev så fint och rent så jag tyckte nästan det var synd att köra hit en massa saker.

Men gjorde det ändå. :P
Nu känns det så härligt. Även om det mesta står mitt på golvet i väntan på placering och uppackning så känns det ändå som hemma att få ha mina saker här. År efter år har jag saknat att bo i ett hem, men jag tror att det här kommer bli ett fint hem, även om detta också är ett tillfälligt.

Åkte även och köpte en kinnarpsstol till mig. Jag lånade en av Inneboende X eftersom han inte hade användning för den, men nu började det låta som att han ville bli fri hyra mot att jag skulle få fortsätta låna den. Klurigt att vara i  beroendeställning mot någon som man vill ska flytta ut, så när jag såg annonsen i förrgår om en tjej som sålde en fräsch, snygg kinnarpsstol så ringde jag henne. Nu när jag sitter i den här framför datorn känns det som ett superbra beslut. Den är snyggare, skönare, nyare, fräschare och har nackstöd. Mycket bra köp. Märks att den inte är så använd som den andra, sitsen är mindre sliten. Hoppas den håller länge. Tror att Inneboende X skulle ångra sig lite om han fick veta att jag gav 1500kr för den här. Men den är värd det, den kostar 8-8500kr ny.

Spikade upp katternas hörnklös så lilltjejen kan klättra och busa. Är sugen på att börja riva i kartonger, men försöker förmå mig att bara kolla på film och pyssla, för jag är helt slut i både kroppen och huvudet efter all denna stress. Och jag har flera möten i veckan som kommer.