..på det där med att berätta när jag mår dåligt. Min första tanke var att jag döljer ingenting medvetet, utan det är bara som jag är van. Jag måste köra på oavsett om jag mår dåligt ju. Sen har jag funderat på det där och det kanske är så att jag faktiskt döljer även om det omedvetet. Så jag har varit mera öppen och sagt när jag varit orolig eller ledsen. Tycker faktiskt att jag, trots all sorg, har varit mindre ångestfull, mindre orolig och mer harmonisk. Inte så att jag kan kalla mig harmonisk och lugn, men en liten skillnad tror jag det har varit.

Känns som att fokuset i bloggen skiftats från hälsa till min sorg över farmor. Men att må dåligt psykiskt är väl också hälsa.

Jag var så pepp och positiv i början av året. Denna blogg var en nystart med massa positiv energi. Jag älskade min nya lägenhet. Jag älskade att bo så nära Sthlm så jag kan träffa pojkvännen ofta. Men så dog farmor och det är så mycket depp istället. Sorgen är tung att uthärda. Det är svårt att skriva peppiga saker om vikt och träning när jag är fruktansvärt trött hela tiden. Just nu tycker jag inte om att komma hem till min lägenhet, den blev förknippad med all sorg. Jag kan må okej tills jag kliver innan i hallen, då är det som att sorgen slår emot mig.

Men det är väl kanske inte samma sak att ha en stor sorg som att vara negativ och pessimistisk. Jag är ju fortfarande väldigt positiv och jag kämpar enormt med allting. Så det får väl kanske vara så att det dröjer ett tag till innan jag kan börja med det jag egentligen skapade bloggen till - att skriva om vikt, träning och annan hälsa. Att ta hand om mitt allmänna välbefinnande är också hälsa. Fokuset på vikt och träning kommer när jag orkar med det.

Och ja, jag köpte en ny bh i veckan. :) Gick in på Details i Sthlm (favorit-bh-affären!) och fick hjälp att få en väldigt trevlig bh av märket Freya. Och nu älskar jag det märket! Bhn är skön, stadig och skitsnygg. Den ser lite ostadig ut med all spets, men det är den inte för den lyfter och stöder på alla rätta ställen (och jag har ändå storlek 80F-G).

Jag blev fast i snöovädret och kunde inte alls åka hem efter en vecka som jag tänkt utan blev istället kvar två veckor. Det låter väl inte så farligt att vara en extra vecka hos sin pojkvän, men jag ville verkligen åka hem till kissarna, sjukgymnastik och motionscykel. Pojkvännen fick ta taxi till jobbet och där satt jag hela dagarna. Jag kan inte gå runt och halka i snön och inga transportmedel var att lita på. Energin bara gick ur mig och jag orkade inte ens pyssla med handarbete utan jag bara satt vid datorn eller tråk-tvn. Min pojkvän föreslog att jag kunde skapa en gubbe på hans konto på WoW (World of Warcraft) så det gjorde jag. Det händer väl att jag spelar datorspel ibland, men rätt oengagerat i så fall. Men detta var något jag behövde för tillfället. Jag skapade en liten gnome med rosa hår och skuttade runt bland gnomer och dvärgar och utförde de quests jag blev tilldelad. Det var kul att engagera sig och spelet är så snyggt och underbart gjort. Sen när pojkvännen kom hem på kvällen sa han att det var fantastiskt att se mig så glad....

Sen fick jag ju i alla fall så småningom boka en buss hem eftersom det är dags för begravning. Jag känner att jag är inte redo att ta farväl av farmor än. Jag får en obstinat känsla som säger "Nä! Jag tänker inte acceptera det!". På nåt sätt kan jag inte ta in att det är dags för begravning och ännu mindre ta in att det kommer finnas vidriga människor där. Vissa blev sjukt giriga och försökte t.ex. stjäla farmors ringar utan att vi andra skulle märka det. Tänker inte dra upp allting de gjorde för jag vill inte tänka på det, men vem går hem till sin döda farmors lägenhet och börjar rota i frysen det första man gör? Sen finns det andra som har gjort vidriga brott. Inte blivit dömd för dem, men ändå är skyldig till ett av det mest fruktansvärda man kan göra mot sitt eget barn. Och han ska vara där... Så det är mycket mycket runt omkring förutom bara det hemska att jag inte får träffa min farmor igen.

Det var ju det där med vad man har på sig på begravning. Efter mkt om och men tog jag kritstrecksrandiga byxor och en svart långärmad tunika. Ett svartvitt hårband och smycken som farmor gjort till mig. Farmor var precis som jag, finns det något sätt att handarbeta på så måste man prova det åtminstone en gång, så hon gjorde lite smycken en period. Dessa är gjorda av olika stenar, vita med mönster i olika färger. Ganska stort så det passar inte till så mycket annat jag har på mig, men idag tyckte jag det passade bra.

Farmor älskade blommor och eftersom jag själv älskar svenska vårblommor mest så ville jag ha något sådant som handblomma. Blomsteraffären hade faktiskt fått in syrén, så det blev en vit syrén, det kändes väldigt fint och passande.
Hela begravningen var jättefin. Prästen har frågat massor om farmor för hon ville kunna hålla ett personligt tal och hon fångade allt så fint. Vilka låtar som spelades på orgeln hade vi tidigare kommit överens om. I början höll jag på att få lite panik när jag såg vissa släktingar och började hysterisnyfta. Jag är en sån som gråter så hysteriskt att jag kippar efter andan. Men min moster sa till mig tänka på att andas djupt med magen och det var ett väldigt bra tips. Jag grät hela begravningen igenom men tänkte hela tiden på andningen så det gick. I början ville jag bara att det skulle ta slut, men sen när de spelade Den blomstertid på orgeln och det var slut ville jag inte gå, för jag vill fortfarande inte acceptera det. Kan bara inte acceptera att jag aldrig mer får träffa farmor. Det går inte.

Farmor var verkligen en fantastisk människa. Hon brydde sig aldrig om när jag färgade håret svart, piercade mig och blev veg. (Vilket man inte kan säga om de andra i släkten). Hon tyckte det var lite äckligt när jag piercade tungan, men hon skulle aldrig säga det på ett elakt sätt. Efter jag blev veg började hon leta veggierecept för att kunna laga mat till mig, trots att hon aldrig gjort sånt förut. Hon var så duktig på att laga mat. Hon gjorde jättegoda rödbetsbiffar till mig till julen. Jag har försökt göra såna själv, men det går inte för mig. Nu får jag inte äta såna mera.

Min pojkvän åkte till jobbet åtta imorse, men trots att det är min kliva-upp-tid kunde jag knappt ens öppna ögonen så jag tog det som ett tecken på att jag faktiskt behövde få sova. Stannade kvar i sängen och sov till halv tolv (!). Sen har jag suttit vid datorn och försökt piggna till lite. Har givetvis skippat frukosten fastän det nog skulle få mig att vakna snabbare än att hänga vid datorn.

Igår var ingen bra näringsdag, åt bara kaloririka näringsfattiga saker för jag var så trött och stressad hela dagen. Och vad händer då? Jo, jag blir ännu mer trött och stressad. Men snart tänkte jag gå och handla och göra antingen daal eller grönsaksgryta. Sugen på mat som känns lite fräsch. Jag tror på att känna efter vad kroppen är sugen på, den vet ju vad den behöver. Men då menar jag inte att ge kroppen vad JAG är sugen på, som t.ex. choklad just nu, för det handlar ju mer om mina tankar och känslor än min kropps näringsbehov.

Som första delmålsbelöning hade jag satt upp att köpa en ny bh, men igår blev det en reva i den bästa jag har. Så det kommer nog bli kris ett tag innan 99,9kg. Men jag får väl komma på något nytt bra. Eller så har jag kvar belöningen och köper en riktig uppsättning bhar då istället för att bara köpa en i taget och gå och slita på. :)

Nej, frukost nu då!

Tack för tipsen om träning. Det är väl förstås sant att 20 min x 2 kanske är för mycket ifall jag aldrig orkar göra det. Och tipset att inte tillåta sig träna så mycket som man vill var ju helt lysande!
Ja, jag kanske gör för mycket på en gång. Men vissa saker kan man ju aldrig sluta med samtidigt som man måste utvecklas och börja med nya saker. Så jag förstår inte riktigt hur man kan göra på något annat sätt.

Har också kommit fram till att jag ska sluta läsa så mkt nyheter. Jag kollar flera gånger om dagen sju olika tidningar och flera olika nyhetsbloggar. Jag vet ju redan är världen är hemsk, inget blir ju egentligen bättre av att jag vet namnen på de personer som blir våldtagna, utnyttjade, misshandlade och mördade. Jag menar inte att jag ska sluta bry mig, för det kan jag aldrig. Jag menar inte heller att jag ska gömma mig, för som sagt, jag vet ju redan vad som händer. Men jag mår dåligt av att läsa så mycket, är det då inte bättre att jag koncentrerar mig på det som faktiskt är fint?

Imorse var jag hos KBT-pedagogen och det var intressant.
Schemat för denna vecka blir väldigt mycket enklare än förra med tanke på att jag kommer vara i Sthlm. Det består nästan enbart av mat, sjukgymnastik och orostid/avslappning. Ganska skönt att få lägga jobbsökandet åt sidan för en vecka. I övrigt ska jag i princip fortsätta på samma sätt, ha rutiner och få in det som är viktigt (äta riktig mat, avslappning).

Jag har stört mig på att hon inte kan få in att jag lider av att ständigt vara orolig. Men idag förstod vi varandra. Hon sa att det syns ingenting på utsidan att jag är orolig, hon sa att jag ser helt lugn och stabil ut. Inte konstigt att människor inte "ser" mig. Det är ju inget jag gör med flit, men jag har ju alltid haft det så här och jag måste ju leva. Jag kan ju inte gå runt och låta oron ta överhanden, jag måste ju göra det jag ska ändå. Och vad vore det för vits med att hela tiden tala om att jag är orolig? Ingen kan göra något åt det och jag är orolig hela tiden så jag kan ju inte säga det varje minut.

Sen när jag gick därifrån tänkte jag mera på det här. Om man försöker fly från sin ångest får den ju bara starkare fäste. Det blir som att man försöker fly men det man egentligen gör är att klamra sig fast om ångesten i den rädsla man känner för den. Om man stannar kvar i ångesten, låter den existera så blir den först starkare men sen mattas den av. Detta att jag är så van vid att den finns där att jag bara ignorerar den och kämpar på med alla livets göromål kanske blir som ett fly/klamra sig fast-beteende. Kanske det kan vara en orsak till att den aldrig försvinner?

Idag var verkligen ingen bra dag. Jag kunde inte somna förrän kl. fem. Sen sov jag fem timmar, vilket jag ju hade klarat mig på om det inte varit för att jag sovit dåligt en längre period nu. Jag hade ingen som helst matlust heller, men åt lite stuvade grönsaker mitt på dagen. Sen satte ju givetvis sockersuget in. Bestämde mig ganska tidigt för att jag skulle gå och köpa lite glass på kvällen.

Jag var lättirriterad och störde mig på nästan alla människor. Hade den där känslan av att alla bara var ute efter att irritera mig. Men det var ju bara att strunta i att vara tillgänglig och ignorera alla. Tillbringade större delen av dagen med film och pyssel.

På kvällen gick jag förbi mina föräldrar med hunden. Pappa nämner att min farbror kastat alla farmors julsaker. Och så var det kört. Jag visste inte ens att det fanns julsaker, men nu när jag fick veta att saker som farmor och farfar gjort ligger i en jäkla container stack det i bröstet. Det är bara saker, men det är saker som de gjort med sina händer, det är ett stort emotionellt värde i sådant. Det är sånt som är viktigt att ta till vara på, inte allt plast och skit som finns nu för tiden.

Gick till affären på vägen hem, men det blev inte bara den där glassen, det blev även en stor läsk, fyra ostfrallor och en påse frysta bullar. Därför att det är jag som har kontrollen. Jag kan inte kontrollera vilka som dör men jag kan kontrollera mat.

Däremot finns det en stor skillnad nu mot för fem år sen. Jag åt inte upp det, jag åt två frallor, drack halva läsken och ett par bullar. Så jag slipper ångesten över att ha hetsätit utan behöver bara dras med ångesten över att jag slösat pengar. Som tur är händer detta inte så ofta, så ekonomin är nog inte i fara. Men jag tycker det är en viktig skillnad mot förr. Jag känner behovet av att köpa det, men behovet av att äta upp allting finns inte.

Just nu är det riktigt svårt att få något vettigt gjort. Det är så typiskt det här med att man gör upp storslagna planer på träning och mat (och för mig sömn och annat som också är viktigt), och sen raseras allting på en sekund när de yttre omständigheterna gör en helomvändning. Jag bryr mig ju inte om att träna eller att laga riktigt mat när min farmor har gått bort. Vem bryr sig om alla dessa petitesser när fina snälla farmor inte finns längre?

Sen går det ett tag och det börjar kännas att jag mår inte bra av att inte träna, äta halvfabrikat och mest sitta inne. Men det går så fort att soffa till sig och nu tar det emot att börja igen. Trots att jag vet att tröttheten kommer lätta när träningen kommit igång så är undanflykten "jag är för trött" den vanligaste.

Eftersom jag inte tränat på en månad tänkte jag att förutom sjukgymnastiken (som faktiskt redan går mycket lättare än vad det gjorde när han först lärde mig övningarna) ska jag cykla 20 min 2 ggr/dag. Det är ju knappt nån träning alls enligt mig, det ska jag väl klara. Men än så länge har jag cyklat kanske 20 min varannan dag. Jag vet inte hur mycket jag ska pressa mig själv. Å ena sidan är det väl okej att ta det lite lugnt när man är ledsen och mest ta hand om den psykiska biten. Å andra sidan mår man bättre psykiskt om man tränar. Dessutom blir smärtan bättre när jag tränar och då får jag sova bättre och mår bättre.

Men jag vill bara sova och kolla på film och dricka Pepsi Max.
Vissa dar vaknar jag och känner att "IDAG ska jag cykla två ggr och göra sjukgymnastiken tre ggr!". Jag är pepp och glad, helt inställd på att göra det. Men så behövs det bara något litet. Ett sms om något idiotiskt någon gjort. Energin bara rinner av mig och kvar finns bara lusten att vända och gå och lägga mig igen.

Jag vet inte riktigt hur man gör för att fånga upp den där energin igen. Den bara rinner mellan fingrarna när jag försöker ta den tillbaka. Men jag hoppas att det är något som blir lättare under tiden när det blir lättare att acceptera det som hänt.

Var hos min nya sjukgymnast idag. Han verkar kunnig. Vi pratade om varför jag haft sjukgymnastik i ett halvår men det enda resultat jag fått är att jag är mindre stel. Han tycker att jag har fått träna för mycket yttre muskler och för lite med de inre djupa musklerna som han säger är själva stommen i kroppen och att det är därför jag fortfarande är jättesvag.

Nu har jag fått två enkla (men otroligt jobbiga) övningar som tar just där han vill. Känns som att jag börjar om från början, men det behövs tycker han. Och än så länge är jag beredd att tro på honom därför att jag märker ju själv att jag inte har någon kraft alls i de muskler han menar och att jag är väldigt svajig i kroppen när jag försöker göra de där enkla övningarna. Nu ska jag göra de här övningarna 2-3 ggr/dag i två veckor och sen ska vi ses igen. Det känns väldigt positivt.

Han förvånade mig genom att ta upp att övervikt är väldigt påfrestande för kroppen. Såklart jag vet det, men ingen har ju nånsin sagt det eller velat hjälpa mig med vikten. Förutom en sjukgymnast som jag gick till en gång som sa åt mig att äta en köttbit och gå ut och jogga för att gå ner i vikt, men hon borde nog byta till ett arbete där hon inte träffar människor. Den här sjukgymnasten berättade i siffror hur mkt en viss extravikt påfrestar på ryggraden och frågade om jag vill träffa en dietist och om jag vill att vi försöker göra ett träningsprogram som både ska stabilisera ryggen och få mig att gå ner i vikt. Fick ett mycket positivt, seriöst intryck av honom. Känns väldigt bra.

Träffade en KBT-pedagog idag. Hon var väldigt trevlig, men det märks ju skillnad mellan att träffa henne och träffa en KBT-psykolog. Skiljer sig rätt rejält många år i utbildning. Jag ska ge henne en chans förstås, men blir lite orolig över att jag ska ha missat min enda bra chans till behandling för att jag flyttade. Det som jag nu kan se som positivt med pedagogen är att hon avsätter en hel timme så man kan hinna prata igenom allting och hon vill att vi ses ofta så det går framåt. Psykologen avsatte en halvtimme, var alltid sen så det fanns inte tid att prata om det jag tänkt på utan vi fick hasta oss igenom de uppgifter jag gjort. Dessutom ville hon ses en gång i månaden vilket innebar att jag gjorde mina uppgifter och sen satt ett par veckor och väntade på nästa möte.

I varje fall så pratade vi nu om att jag har kommit ifrån allt vad rutiner heter, så första steget får bli att fixa till några dagsrutiner. Jag ska försöka få ihop ett veckoschema så det blir lite struktur. Ju mindre man har att göra ju jobbigare blir det att göra nånting alls och stressen bara ökar och ökar. Så nu blir mitt "jobb" att gå med hunden, söka jobb, motionera osv. Och så ska jag försöka laga riktig mat istället för att äta smörgåsar och sallader.

Givetvis ska inte schemat bli någon besatthet, men för att skapa rutiner. Schemat ska heller inte vara proppfullt utan det ska bara innehålla lite tidpunkter att ungefärligt hålla sig efter och däremellan ska det vara tomrum. Blir ju lite olika beroende på vad det är för dag osv men ungefär så här ska en dag se ut:

8:00 Vakna, frukost
9:00 Maila, söka jobb
10:00 Cykla, TENS
11:00 Hämta hunden från mamma
12:00 Laga lunch
14:00 Orostund, sen avslappning
16:00 Kolla mailen, lämna hunden
17:00 Cykla, TENS
18:00 Middag
21:00 Stänga ner MSN, duscha/bada, släcka ner osv.

Eftersom jag stressar upp mig något otroligt över jobbannonser och mail så ska jag begränsa detta till något jag gör en stund och sen är jag färdig med det för den dagen. Orostunden är något jag fick i uppgift av förra KBT-psykologen. Syftet med den är att, istället för att oroa sig hela dagen, ha en avsatt tid då jag ska oroa mig. Tiden ska vara bestämd och hur länge den ska vara ska också vara bestämt. Om jag kommer på mig själv med att oroa mig innan orostunden ska jag försöka säga till mig själv att jag istället får ta den oron på orostunden. Under själva orostunden ska jag skriva ner vad som oroar mig, själva problemet, hur viktigt jag tror detta problem kommer vara om tre dar respektive tre år, lösningar på problemet (ibland kan lösningen vara att helt enkelt acceptera att det är okej att oroa sig över vissa saker), om lösningarna är realistiska på kort respektive lång sikt. Sen en sammanfattning på alla de realistiska lösningarna i en punktlista så att man avslutar med att fokusera på lösningarna. Efteråt är det bra att göra något aktivt för att tydligt bryta orosstunden, jag ska prova med lite avslappningsövning.

Det är planen, nu får jag se hur det går.

Som jag skrivit innan så har jag väldiga problem med trötthet. Jag var förstås väldigt trött förut eftersom jag inte fick sova när jag hade ont i ryggen. Men så återhämtade jag mig lite efter operationen. Tills nu i sensomras när jag bara blev tröttare och tröttare hela tiden. Har funderat länge på att åtminstone ta lite prover och se om det finns något svar där om varför jag är så här trött, men som vanligt drar jag ut på det.

Nu när jag dessutom bara sovit några timmar per natt i 1,5 vecka känner jag mig helt slut och skakig i kroppen. I början tänkte jag att när man drabbas av sorg är det väl okej om man inte sover så bra på natten och sover på dagen om man lyckas. Men nu har det gått för långt och jag sover nästan bara på förmiddagarna. Så nu är det dags att ta tag i det innan det går ännu längre. Jag känner mig själv så väl att jag vet att regelbunden sömn är nästan lika viktigt som luft för min hälsa.

Jag börjar med att ställa klockan på åtta varje morgon (vilket ju är sovmorgon om man jämför med att jag går upp fem om jag jobbar). Dessutom får jag inte sitta och häcka vid datorn på kvällen, utan måste stänga av den, ta en varm dusch/bad (värme ställer in kroppen på kylläge vilket är samma läge som sömnläget behöver) och sen antingen ligga och se film eller läsa. Det ska vara släckt omkring mig så kroppen märker av mörkret.

Om detta inte funkar blir det att gå en ännu hårdare väg då jag inte får ligga i sängen om jag inte sover. Somnar jag inte inom en halvtimme så måste jag gå upp en stund, somnar jag inte nästa gång måste jag upp igen osv. Och fortfarande gå upp kl. åtta varje morgon och inte sova en blund dagtid.

Det är väldigt jobbigt i början och jag kommer må sämre av den ökade sömnbristen, men sen blir det ju bättre igen när kroppen slutar kämpa emot.

Kasta offerkoftan och ta ansvar för hur du mår. :)

Jag gick upp 1 kg de senaste två veckorna, vilket inte är så konstigt med tanke på allt som hänt. Kan inte ens minnas vad jag ätit förutom att jag vet att jag gått till spelbutiken och köpt småpåsar godis titt som tätt. Förr så låg jag strax över 90kg och hoppade några kg upp och ner hela tiden. Känns sorgligt att detta nu gäller 105kg istället. Det är ganska mycket mer att släpa runt på, och jag tror det känns i kroppen att jag nu har dessa extrakilon som det var många år sen jag hade sist.

Men det är ju bara att köra på, som jag alltid gör vad som än händer. Life's a bitch och ibland gör man dumma saker och ibland händer tråkiga saker, men ens enda alternativ är att fortsätta kämpa på. Det är okej att göra fel bara man aldrig ger upp.

Jag är så otroligt trött nu. Jag är yr och snurrig hela dagarna. Det känns som att det tar emot att röra kroppen. Som om kroppen inte ens orkar lyfta lillfingret längre. Jag går en sväng med hunden på dagarna (förstås) men det är svårt när det är så mkt snö och dålig snöröjning. Jag halkar runt, spänner mig och får därigenom mer ont i ischias osv. Skulle behöva röra på mig trots att hela kroppen skriker att den är för trött.

Har suttit och försökt hitta något vettigt träningsschema på nätet. Men de är antingen för redan vältränade, eller så handlar det bara om löpning. Det är åtminstone 30kg kvar tills jag kan börja jogga igen. Tror att det vore kul med ett träningsschema istället för bara "jag ska cykla 30 min x 2 varje dag". Kanske nån dag med intervallcykling och nån dag med vanlig, variera tiden osv. Ska klura på det där och försöka få ihop nåt. Sen ska jag till sjukgymnasten på tisdag så sen får jag väl göra ett schema där jag varierar sjukgymnastik och cykling igen.

Kom igen, Scrum!

Sorg
På nåt sätt trodde jag att jag skulle vara mer förberedd eftersom hon var så sjuk att hon nästan dog i höstas, men det var jag inte. Eller att det skulle gå lättare eftersom man tidigt lär sig att mor- och farföräldrar kommer försvinna innan man blir allt för gammal själv, men det gjorde det inte. Det gör ont som fan och känns helt ofattbart. Det var någon som sa att även när man vet att det snart ska hända så blir man ändå chockad, och det är väl kanske så. Inte konstigt att vi blev chockade nu när hon mådde bra igen.

Farväl
Samma kväll åkte vi in och sa hejdå. Farmor låg kvar i sängen. Pappa sa att hon låg där så fridfullt och jag hoppades att det skulle vara som på TV, att det inte ens syns att personen är borta utan att de ser mjuka och varma ut fortfarande. Men så var det förstås inte. Redan när jag sneglade in i sovrummet såg jag det. Jag  kunde bara inte förmå mig att gå in, fick såna flashbacks från när jag var med på obduktion (ett STORT misstag). Det enda jag tänkte var "Inte farmor! Farmor är inte en av DEM!". Satte mig ute i vardagsrummet ett tag tills jag slutat storgråta och den värsta rivande smärtan i bröstet lugnats något. Sen kunde jag gå in. När jag stod bredvid farmor såg jag att pappa hade rätt. Det var inte alls som med de andra. Det syntes att hon gått bort i sömnen. Fina farmor. Jag ville ge henne en kram så som jag gjort hela mitt liv, en kram när man kom, en kram när man gick. Men jag vågade inte, var rädd att det skulle kännas otäckt. Tog istället hennes kalla hand och höll den en stund och smekte ovansidan med min tumme. Sen skulle vi gå och det kändes så fel. Hur kunde vi lämna henne där ensam och kall? Men jag gick och det kändes som ett svek.

Förberedelserna
Återigen samma kväll så var det redan dags att diskutera begravning och dödsannons. För mig kändes det alldeles för tidigt. Men jag ville vara med ändå för att känna att jag gjorde nån nytta på nåt sätt. Att få prata lite om vilken dikt som passade henne bäst, vilken ikon som passade henne bäst. Meningslösa saker, men ändå nånting. Dagen efter följde jag med till begravningsbyrån. Jag sa inte så mycket, men jag var ju med ändå. Det känns också bra att jag nu vet hur begravningen kommer gå till, att jag vet vad som kommer spelas på orgeln så inte allting blir en känslomässig överraskning.

Sakerna
Genast var det dags att gå igenom farmors saker. Jag förstår att sönerna ville ha det gjort, men för mig var det enormt jobbigt. Det kändes som att jag kränkte henne när jag kollade igenom vartenda skåp och varenda låda, öppnade kuvert, försökte avgöra vad av hennes saker som är skräp och vad som har något värde. Jag har i många år varit orolig för vad som skulle hända när farmor dog för hennes barn har varit enormt giriga förr. Alla utom pappa har bara rafsat åt sig allt de fått tag i bara för att ingen annan skulle få det. I början verkade det som att de faktiskt förändrats, ingen verkar ha bråkat eller velat ha en massa onödigt av ren princip. Kändes nästan som att jag och mamma blev de mest giriga. Inte av någon girig princip, men för att försöka behålla så mycket som möjligt av henne levande. För att det känns fel om saker man förknippar så starkt med farmor bara ska kastas eller ges bort till någon som inte förstår det emotionella värdet eller vet sakens historia. Men när värsta chocken lade sig blev de sina vanliga gamla jag igen. En kusin som knappt ens pratade med farmor stal vigselringarna osv. Suck. Att det finns såna människor. Känslolösa giriga kalla jävlar.

Farmor var precis som jag en stor handarbetsfantast och det fanns handarbeten i mängder. Och precis som jag så sparade hon det tråkiga till sist, som att fästa eller göra kanter. Och precis som jag så tröttnade hon ibland halvvägs in i arbetet och började på något nytt. Så det fanns mycket som var ogjort och jag försökte förstå vad det egentligen skulle bli. Vissa grejer förstod jag inte och såg ingen beskrivning, men allt som jag förstod tog jag för att försöka göra färdigt. Kändes bara så sorgligt att det aldrig skulle bli färdigt. Speciellt det som hon gjort på sista tiden, det som jag sett henne hålla på med nyligen, det som hon visade mig sist vi sågs. Det blev verkligen mycket saker, över tre kartonger proppfulla med handarbeten, och då lämnade jag massor.

Sen fick jag lov att ta hennes soffa och fåtölj. Kändes mycket märkligt att sitta i hennes fåtölj med hennes hemmagjorda svankkudde. Men ändå fint. Som att jag kommer hedra henne när jag sitter och pysslar i den fåtölj där hon suttit och pysslat i.

Familjen
Jag grät och grät och grät de första dagarna. Så fort jag blev inaktiv eller avslappnad så grät jag. Dvs jag slutade sova för man måste slappna av för att sova och det går inte att sova när man gråter. Jag försökte basta några ggr för det brukar jag mår bra av, men det funkade ju inte nu, jag bara grubblade och grät i bastun. Jag orkade inte med mer förberedelser, gör det fortfarande inte. Jag behöver en paus nu, för jag orkar inte med det mera. Sover fortfarande bara några timmar per natt. Men familjen låter mig inte få en paus, de pratar om det precis hela tiden, det är det enda de pratar om. Alla bearbetar olika och om de behöver prata så får de prata med varandra, för jag orkar inte med att känna andras sorg ovanpå min egen. Jag får ingenting gjort, jag måste få släppa det ibland för att lyckas göra saker. Men det är svårt att få dem att förstå det. Jag måste få vila och jag klarar inte av att vila om jag inte kan få släppa sorgen under tiden jag vilar.

Vänner m.fl.
Tack och lov att vissa vet hur man ska bete sig när någon känner sorg. Det har verkligen hjälpt att få känna andras omtanke. Sen får man ju alltid höra såna dumma kommentarer och det har gjort mig ilsken, men egentligen vet jag ju att det beror på att många är så livrädda för att ens prata om döden att de inte har en aning om vad de ska säga och kläcker ur sig såna dumma grejer. Man får försöka se vad de egentligen menar, har säkert själv sagt något korkat när någon varit i sorg. Och vara tacksam för de verkligt fina vänner man har som hör efter hur jag mår och bryr sig om att jag inte ska sitta ensam och ledsen... <3