Fick träffa en läkare som inte kan nånting om ryggar (sa han själv). Men senaste magnetröntgen visade i alla fall att jag hade diskbråck på tre ställen i ländryggen. Ett enormt på det gamla stället, ett litet ovanför och ett mellanstort under. Det förvånar mig ju inte, för hur bra för ryggraden är det att tvingas gå som jag gör?
Läkaren hade i princip ingenting att säga. Mitt i allt sprang han i väg för att fråga en kollega om div saker.
Sen säger han att de måste ha de gamla röntgenbilderna, att de nya inte är så bra så man kan inte se om det är ett nytt diskbråck eller om det är ett gammalt diskbråck. Min vårdcentralläkare skrev i remissen vart jag tidigare hade gjort magnetröntgen så de skulle kunna ta fram dem bilderna, men det hade de inte gjort.

Så det jag vet nu är att de vill veta om det är ett nytt eller gammalt för det har att göra med vad för slags kirurgi de ska dra till med. Sen säger han att det är inte säkert det går att göra något med kirurgi och att smärtan brukar lägga sig efter hand. Och hur många år är det rimligt att man ska tvingas vänta? Och vad ska man göra under tiden?

Jag fattar inte. I Lund blev det en stor grej att benen domnat och in på akutlistan direkt. Och nu när det är mkt mkt värre än då så kanske de inte tänker göra något?
Han fick nästan knuffa ut mig genom dörren för jag var inte alls nöjd med hans inkompetenta bedömning vilket gjorde honom mkt obehaglig till mods.

Så nu ska de först fixa bilderna, sen ska en röntgenläkare titta på dem och sen ska han råda med sina kollegor (som jag HOPPAS har någon RYGGkunskap!!!!).

Verkar som att det faktiskt hjälper att prata om ångest istället för att försöka dölja den och distrahera sig. Nån som hört den förut?

Har haft ångest, gråtit och varit helt ärlig med hur skräckslagen jag är.
Och det har känts lite bättre ikväll.

Fast just nu känns mest hela världen overklig.
Det är väl knarket.
Sitter i en dimma och är inte säker på att jag heter det jag tror jag heter.

Jag hoppas läkaren imorgon är trevlig.
Verkligen hoppas hoppas det.
Och att jag inte dör när de skär i mig. Eller vaknar upp förlamad.

Vågade fråga älsklingen om han kunde följa med och hålla handen. Låter kanske konstigt att jag "vågade", men jag har ju svårt att be om hjälp. Förut hade jag sagt att han inte alls behövde utan jag klarar mig själv osv. Men jag över på det här nu, be om hjälp när jag behöver hjälp.
Och han kunde fixa med jobbet så han kunde följa med.

Suttit uppe några timmar och virkat.
Fick sån hemsk ångest.
Det blev aldrig någon riktig attack för jag vet vad jag ska göra för att förhindra det. Men det är STARK ångest och den är där och river och sliter i mig.
Jag är livrädd.
Jag har suttit i tre månader och pysslat och försökt låtsas som ingenting eller tvingats koncentrera mig på smärtan.
Men nu måste jag till den jävla ortopeden.
Han kan inte ge mig ett bra svar. Vad han än säger kommer sluta med att jag storgråter med en enorm ångest.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte behöva vänta på att bli opererad.
Jag orkar inte gå igenom ångesten av att tvingas opereras mot min vilja och med narkos.
Jag orkar inte behöva göra samma jävla rehab en gång till.

Jag förtjänar inte det här.

Skönhetsideal och retuschering är något som intresserar mig mycket.

Britney Spears har publicerat en oretuscherad bild av en reklambild.




Hon är ju smal som hon är men de bara måste göra henne ännu smalare. Varför?

Men klassikern på retuscherade bilder är ju denna av Filippa Hamilton:




Sorgligt.

- Nej, hjälp! Det är något som burrar här inne!!! Den är jättestor!!
- Det är bara en skalbagge.
- Hjälp mig! Ta bort den! Jag hatar skalbaggar!!!!
....
- Men vad ska du med flaskan till?
- Squish it!
- VA? Det får du inte göra!! .... Hämta en burk!
*gömma äckliga fruktansvärt farliga skalbaggen i burken, ha en tidning under burken, släppa äckliga fruktansvärt farliga skalbaggen på fönsterbläcket (ifall jag kastar den rakt ner kanske den dör), snabbt stänga fönstret och hoppas hoppas hoppas att inga andra äckliga djur tagit sig in*

Ibland är det jäkligt jobbigt att vara djurvän :P

Okej att det är skitpestigt att inte kunna gå ut. Eller att inte kunna gå alls egentligen. Kan inte ta många steg utan rullatorn nu.

Men att allting alltid precis hela tiden är obekvämt, det är så jäkla frustrerande. Jag kan inte sitta bekvämt, inte ligga bekvämt. Aldrig aldrig aldrig.

Kroppen vänjer sig ju efter ett tag, lyckas somna i konstiga ställningar. Och jag har väl också vant mig till viss del.

Men fan vad jag saknar att få lägga mig ner under täcket i sängen och få känna hur jäkla skönt det är... istället för "Nej, den ställningen gick inte idag, jag provar den här, nej inte den heller, ja då får denna lite halvsneda konstiga ställningen duga trots att det gör ont i sidan när jag ligger så här och jag kommer få kramp under natten".

Det finns en oräknelig mängd saker i livet som alla tar för givet när de är friska.

Man får göra det bästa av det man har.
Jag försöker verkligen.
Sov till kl.13 och däckade igen vid 17:30. Vaknade vid 20 (det är så det är nu för tiden, sover majoriteten av dygnet. Känner mig verkligen sjukare än vad jag är.)

Min pojkvän gjorde lite ärenden igår (upptäckte att alla systembolag har stängt på midsommarafton, haha).
Så idag fixade jag ihop en gräddtårta med vaniljkräm och jordgubbar. Han köpte en stor flaska ekologisk äppelcider (0,3% vol) till mig som jag haft till.

Så har jag suttit halvnäck (kombon är ju borta, man får passa på) intill de stora vardagsrumsfönstrena så solen skinit på mig och det ena fönstret öppet några dm så jag fått känna sommarvindarna.

Spelat lite, sett på film och virkat pyttesmå bebiskläder.

Det blir inte bättre än vad man gör det, eller hur?

Suttit ensam och gråtit hela dagen idag.
Ingen panikångest men mycket ångest i intervaller.

Tror det var något nån sa "Det kanske blir längre väntan efter ortopeden".

Jag kan inte vänta mera. Jag har varit inlåst i en lägenhet jag inte trivs i, i tre månader. Jag orkar inte mera.
Jag har gått upp 8 kg. Jag vet inte vad som är medicin och vad som är min kassa matföring.

Det här går inte. Jag försöker vara så stark. Men jag orkar inte.

Detta med lägenheten, att det inte blir någon egen än, det tog hårt på mig. Jag blev så glad när min sambo äntligen tog steget att söka en lägenhet till oss. Skulle jag fått jobba skulle jag nog inte hata det så mkt som jag gör nu, men nu blir jag bara mer och mer aggressiv av att bo här. Dessa små kommentarer som mer än hintar att jag inte är välkommen. Jag fattar inte. Nu ska inneboende åka bort, TACK OCH LOV!!!!!!, och han diskade upp det mesta av både vår och sin disk (det mesta var hans disk, men ändå). Han kan göra sånt men sen ändå de där kommentarerna. Fast det är väl det han vill kanske. Att jag ska dra men att min sambo ska se på honom med blida ögon.

Sitta här ensam och gråta hela dagen utan en kotte att prata med ger alldeles för stor chans att tänka. Har hittat på många teorier om att min sambo egentligen inte är seriös med vårt förhållande och det är därför det inte blev något med en lägenhet till oss. Sen sa han något om att han skulle vilja åka utomlands. Jag förstår inte hur han menar. Vem ska "ta hand om" mig då? Jag vill att han ska ha en givande semester, att han ska kunna återhämta sig. Men jag klarar mig ju inte själv. Och efter en operation klarar jag mig inte alls de första veckorna. Förra gången fick jag ha någon som hjälpte mig med allt de tre första veckorna. Denna gång är jag mycket mer illa däran. Jag vet inte vad som är rätt?

Kommer få höja mina piller igen också. Får fortfarande mer och mer ont för varje vecka som går.


Åh fan. Kom just på att det är semestertider nu. Risken att jag kommer bli opererad fort är ännu mindre då.

Fan fan fan fan fan.

Har väl ett antal opublicerade inlägg men orkar inte publicera dem.
Vill inte veta om det är jag som är väldigt lättirriterad eller om personer verkligen varit så dryga de senaste dagarna som det känns.
Om man inte har en blåsning om vad man pratar om så bör man hålla käften istället för att ge korkade råd. Man kommer oftast längre med att bara visa sympati än att blabba en massa.

I alla fall...
Att pyssla är det enda positiva jag kan göra. Gjort lite grejer till. Kan inte visa sånt som ska bli presenter.
Här är en klänning. Den är egentligen lite mörkare rosa, men blixt...
Ska vara en dragkedja där fram men det har jag ju ingen.
Tyckte den blev söt i alla fall.

Min syster säger alltid att ingen har så sjuka drömmar som jag.
Det brukar krypa genomskinliga maskormar in och ut genom min kropp och annat snuskigt.
Men drömmer dem bara när jag mår riktigt dåligt.

I natt hade jag en annan vidrig mardröm.
Det hände en massa innan man jag minns bara att en mördare hoppade in i min bil och tvingade mig köra. Sen hamnade vi i en seriekrock och jag tuppade av. När jag vaknade på sjukhuset var jag döende. Jag åkte ur och in i medvetslöshet och hade konstiga drömmar (i drömmen) som jag inte minns. Sista gången jag vaknade till så sa en sköterska åt mig att jag hade en kvart kvar att leva. Sen gick hon och jag var alldeles ensam. Det var mörkt runt omkring och jag låg alldeles ensam i dödsångest.

Jag vaknade helt hysterisk och tokgråtande.

Trevligt.
Nej.

Virkat en kofta till snuttungen. Den ska vara i storlek 4 år så får se när hon kan börja ha den.

Den som skrivit mönstret tycker man ska sätta en brosch där på det stora lila på framsidan. Har ingen brosch men tänkte att jag i så fall kan göra en liten liten blomma. Vad tycker ni? Ska jag strunta i det? Eller en vit, rosa, vit/rosa, gul/vit blomma?

Gått lite med rollatorn. Mest inne, en gång ute. Men får fruktansvärt ont av den. Trodde det skulle gå över, men det gör det inte. Är osäker på om den är bra. Jag blir ju inte rak bara för att jag trycker upp mig med armarna. Kanske felbelastar?
Tänkte först ringa och be om hembesök av en sjukgymnast men vet inte om jag orkar nu när det bara är två veckor kvar till ortopeden. Men kanske borde.


Vi har anmält intresse till tre olika tvåor i området. Fick svar att vi står på plats tre på den första vi anmälde. Stod att bovärden ska höra av sig ang visning, men har inte hört något än. Den är ju några hus bort men hoppas jag ska kunna ta mig dit. De andra är på andra sidan t-banan så om det blir aktuellt att kolla på den vet jag inte hur jag ska ta mig det.
Det är ju sånt här jag vill ha en rullstol till!!!!!
Kan ju hyra en som privatperson, no questions asked. Kostar 200kr mer än om någon skriver ut en till mig. Funderar på det. Hade ju såna drömmar att kunna bli körd hit och dit.


Är väldigt trött och snurrig igen. Därför får ni nog antingen inga eller korta svar på er blogginlägg. Sorry för det. Jag har svårt att få ihop tankarna nu. Så trött på att vara tvungen att knarka ner mig. Så jävla trött på det.

Så glad att jag får ha bra stunder. Hur ska jag annars orka?
Just nu har jag ont så ini .......!!!! Men tror det är en normal bieffekt av att försöka räta ut ryggen efter två månaders snedhet. Igår kollade jag mig i spegel och hoppades på nåt sätt att två dagar med rollator skulle ha fixat mig. Så var det förstås inte. Samma sjuka konstiga ställning.
Märkt att när jag trycker upp mig på armarna så får jag en ovanligt stor svank. Stor svank är inte bra för diskbråck. Tror jag ska kolla på måndag om det finns någon sjukgymnast som kan göra hembesök också.
Blev väldigt besviken när smärtan kom. Dels för att jag psykiskt inte orkar ha ont mera, så därför proppar jag i mig allt vad jag kan. Dels för att det innebär att jag då inte kan "köra på" och bli skitbra tills jag ska till ortopeden. Nu undrar jag återigen hur jag ska kunna gå genom hela sjukhuset till mottagningen. Det går ju inte.

Näe, usch, nu ska jag kolla på film och virka lite.

Igår kom arbetsterapeuten. Hon var väl ungefär som man vill att en arbetsterapeut eller sjukgymnast ska vara. Sympatisk men sträng. Hon tyckte synd om mig men nu jäklar ska jag jobba. Ungefär.

Rullstol var inte att tänka på. 1. Det är dåligt att sitta när man har diskbråck. 2. Arbetställningen man har när man rullar sig fram i en rullstol är inte bra för diskbråck. 3. Det enda som kommer hjälpa mig är att gå.

Så det första hon sa var att hon åker och hämtar kryckkäppar och rollator.
Provade kryckorna men det var jättesvårt att försöka gå med dem. Så det blir rollatorn att börja med. Första stegen var sjukt jobbiga. Att plötsligt sträcka upp sig efter två månaders snedhet. Men jag knatade på fram och tillbaka i vardagsrummet under kvällen och det gick bättre och bättre. Kändes riktigt riktigt skönt att få sträcka på sig igen.
Jag ska ha armarna raka så att jag trycker upp mig med dem eftersom jag inte kan hålla upp min egna rygg. Genom att jag gör det så blir ryggen och höften rakare.

Tänk, hade jag inte haft så otroliga vänner och hittat detta privata företag med hembesök hade jag aldrig fått denna chans att förbättra snedheten innan operation.

Hah, ja, när jag sa det till arbetsterapeuten sa hon "Om det nu blir någon operation, de kanske ordinerar sjukgymnastik". Sa inget till henne, men skulle ortopeden vara så dum i huvudet att han ordinerar sjukgymnastik när jag har en fruktansvärd smärta som hela tiden försämras, då skulle han nog få en smäll.

Sen fick jag en duschbräda till badkaret också. Bra sak. Man sätter sig på den och snurrar sig över kanten. Så slipper man riskera att snubbla och halka också. Känns skönt. Har varit orolig för det. Och nu kan jag duscha länge och väl, sittandes bekvämt på min bräda. :)

Jag är ju så envis och har sämst tålamod när det gäller mig själv så jag har tänkt ta en promenad utomhus idag med min rulliskompis. Men det har regnat hela förmiddagen, så väntar på att det ska sluta.

Sen tog min syster och mamma min hund till veterinären på eftermiddagen. Han har varit så trött på sistone. Han är nio år, men han är en liten hund så han är pensionär men inte gammal-gammal än. I alla fall gjorde veterinären en genomkoll på honom och han är frisk som en nötkärna. T.o.m. ovanligt frisk för sin ålder och storlek. :) Det var jätteskönt.
Han bor hos min mamma eftersom jag inte hittat något sätt för mig att ha honom här uppe. När jag jobbar går jag upp kl. fem. Jag kan omöjligt gå upp halv fem för att gå ut med honom och sen hitta en dagmatte som är vaken så tidigt. Men han är min ögonsten i livet (tillsammans med min systerdotter numera). Tror inte att jag nånsin kommer skaffa en hund igen för ingen kan vara så fin som han är. Folk som inte gillar hundar tycker om honom. Speciellt folk som inte gillar småhundar (som jag, haha) älskar honom. Han blev klippt i onsdags och återigen fick vi (jag?) beröm för att han är så otroligt snäll. Den snällaste hon klippt sa hon.
Min fina lilla hund.

Och vad hände igår kväll? :D Jo, jag fick ett stoooort lass med mat hem till mig! Yes! Helt fantastiskt! Jag var så lycklig att min pojkvän bara stod och stirrade på mig. Haha.
Tyvärr hade de slut på vissa av mina vegefärdigrätter, men jag hade fixat ihop lite annat som är lättlagat som jag klarar av.
Är det bara jag som älskar att ha kylen och frysen proppfull med mat? :D

Sist men inte minst. Imorse kollade jag lägenhetsannonserna igen och ännu en tvåa var ledig i området, på andra sidan t-banestationen. Så nu är intresset anmält för den också. :)
Den hade inglasad balkong så hoppas på den. När jag sa det till min pojkvän så tittade han på mig och sa "Så du kan ha dina katter på den?". Hihi. Tänker inte tvinga honom, men hoppas jag kommer få lov att ta upp mina katter när vi flyttar. Det vore helt fantastiskt.

För att vara mitt liv i alla fall. :)

Två vänner har varit jättesöta och letat reda på lite fakta om hjälpmedel och hur man kan få tag i dem. Jag lyckas inte hitta info just nu. Vet inte om det är för att medicinerna gör mig segtänkt eller om jag är för stressad för att lyckas ta in info. I alla fall hittade jag nu ett telefonnummer till en privat vårdkedja och fick prata med en arbetsterapeut. Hon fixade en tid för hembesök av en annan arbetsterapeut imorgon.
Hade jag vetat att det var så lätt och att man kunde få någon som kom hem hade jag gjort det för flera veckor sen!

Ska fråga henne om rullstol och om duschhjälp. Kanske något att sitta på.
Sen lite frågor om jag ska ha lite träning eller sjukgymnastik. Det är ju inte mycket jag kan göra, men ni vet hur jag är. Kan jag göra lite lite så vill jag. Kan jag på nåt sätt förbättra höften innan operationen så är det ju skitbra, för det kommer bli väldigt jobbigt efteråt.

Min pojkvän kände att han skulle skämmas massor om det såg ut som en svinstia när det kom en arbetsterapeut så ikväll har killarna städat. Jag har gjort det jag kan, dvs bära ut två pantflaskor från vardagsrummet. Haha. Försökt heja på dem lite i alla fall. Men så skönt att få det renare. Trivs inte med att sitta i smuts.

Sen anmälde min pojkvän intresse för en tvåa i området. Det var förvånande, trodde inte han kommit så långt i tankarna än. Först kändes det jättekul men sen fick jag dåligt samvete för kombon. Men fick veta att han har planer på att flytta till Lund och plugga så då kändes det lite bättre. Även om vi i så fall kommer flytta några månader innan han ska det. Jag är mest intresserad av att ha färre folk som skitar ner och att slippa höra bimbosars stön. Men min pojkvän är mest intresserad av friheten att göra som man vill tror jag. Kunna gå naken till köket och sånt. ^.^ Får se om vi får kolla på den. Tror min pojkvän ligger bra till i kön, han har bott här ett tag nu.

Sen hade jag telefontid med läkaren. Han skulle egentligen ha ringt kl.11 men ringde kl.1530. Han var stressad och ville inte lyssna på mig när jag sa att jag fått jätteont i höften. När han fick veta att jag fått tid till ortopeden om tre veckor så lade han ner ansvaret för mig. Han skrev ut nya recept på större förpackningar än innan så jag inte ska behöva återvända till honom för att få nya igen. Sen tar min sjukskrivning slut den 24e och tiden till ortopeden är 30e. Så han vill att jag ska komma in den 24e för det. Men han hade bara en kvart över och det lät så dumt. Jag ska åka taxi i 30 x 2 min för att träffa honom i en kvart när han skriver ut ny sjukskrivning? Okej, har jag inte så ont så kan jag göra det trots att det finns en egenavgift på taxin som jag inte vet vad den ligger på än. Kul att få åka iväg lite ibland. Men har jag ont så tänker jag inte göra det bara för ett intyg som han kan skicka hem till mig. Och det sa jag också till honom.

Sen då? Sen beställde jag mat från mathem.se. 1600kr blev det. Det kommer räcka ett tag. Hihi. Känns jättespännande.

Och sist men inte minst så hade kombon en fällstol i plast som fick plats i badkaret. Så jag kunde duscha utan att få jätteont. :) Hoppas arbetsterapeuten har någon bättre lösning, men det var så skönt att kunna duscha med min darling som vi brukade göra förut. Hihi.

Idag fick jag för mig att kolla på några såna företag som kör hem matvaror. Det kostar 85kr/leverans hos de flesta. Inte så förtjust i COOP så hittade ett fristående företag som hade mycket ICA-varor. Mathem.se. Pojkvännen och jag kom fram till att vi ska prova det. Det är jobbigt för honom att både gå alla mina ärenden och dessutom handla all mat till oss när vi inte har någon bil. Kändes som en utmärkt idé. Skönt för mig att kunna hitta lite enkla rätter och skönt att kunna ta bort ett jobb från pojkvännen.

Satt och var glad över detta flera timmar. Säkert svårt för andra att förstå hela grejen, men det är väl ännu en sån där sak som vi handikappade förstår. ^^

Men sen fick jag post från sjukhuset och jag ska få träffa en ortoped den 30/6. TRE jävla veckor kvar!
Hur kan det vara så?? Jag har redan väntat i sju veckor. Alltså ska det dröja TIO veckor innan jag får hjälp! Är det rimligt?? Och då pratar vi bara undersökning, inte operation. Jag kan ju för fan inte gå!!!!!!

Försökt hitta nån idag som vet hur man kan få hjälpmedel. Efter operation är det ju inga problem, då fixar de det på avdelningen. Men innan då? Vänta tio veckor innan man ens får hjälp och inte kan gå. Måste ju få en rullstol och någon griptång och helst en sittkudde för ryggens skull.

Ringde till ortopeden innan jag fick posten och de skulle ringa mig 11:20, men det gjorde de minsann inte.

Förbaskade dag som är full av besvikelser!!!

Dessutom har jag haft ont i två dar igen nu. Varje gång vi höjer så hjälper det bara två-tre dar. :( Och jag ska vänta TRE veckor till. Hur mkt piller kommer jag inte då vara tvungen att ta?

Häromdagen kom min pojkvän och satte ett crazy straw i mitt dricksglas. Jag tar ju mediciner hela tiden så har alltid nån dricka till hands, orkar inte halta till köket varje gång jag ska ta ett piller.

Han gör alltid såna småsaker. Han tror själv att han inte är romantisk, men enligt mig är han det. Han hittade mitt favoritgodis, som inte säljs i de flesta butiker, och kom med en liten påse häromdagen.

Det är sånt som räknas. Inte att han köper mig julklapp, födelsedagspresent eller middag på alla hjärtans dag. Sånt gör man för att man "måste". Det är de små sakerna som räknas. Det som gör att vardagen inte är grå, att inte ens förhållande till vardags är grått.

Och allt han gör nu när jag inte kan. Precis allting jag behöver och kanske inte behöver men gärna vill. Det är då man har en relation att räkna med.

Att få ett crazy straw i sitt glas när man är fast i samma stol hela dagarna och måste proppa i sig mängder med piller (just nu 30 st piller per dag) piggar upp mer än man kan tro. :)

Idag vaknade jag på bra humör. Oftast vaknar jag orolig och ledsen. Inte att jag blir orolig och ledsen efter jag vaknar. Utan jag vaknar och är det innan jag hinner känna efter. Ibland tror jag att jag vaknar just för att jag är orolig och ledsen.

I alla fall. Satt uppe till fyra och fick för lite sömn, men när jag vaknade hörde jag min pojkvän i köket och blev glad att det inte var jobbdag idag. Hade ingen oro i bröstet, inget gråtbehov. Haltade upp till min stol vid datorn (enda stolen jag kan sitta på), petade mig tabletterna. Kollade på vad jag virkat under natten.

Känner fortfarande lättnad och ingen oro.

Har en teori om att man kanske kan påverka hur man vaknar genom vad man gör innan man somnar. I natt satt jag uppe till fyra och pratade killar, politik och musik med min syster. Inte bästa tid för mig att göra det på, men det var ju trevligt och när jag lade mig var inte stressad eller ledsen.

Ska försöka tänka vad jag gör sista timmen innan jag lägger mig. Kanske kan påverka hur nästa dag blir.

Dessutom ska jag försöka sova medans det är mörkt, vilket det just nu är kl.22-3:30 här. Vet inte om jag kan lyckas eftersom jag lägger mig nån gång 2-4 just nu, men att lägga mig senaste 23 vore nog bra. Har så jäkla svårt att sova när det är ljust.

När jag lägger mig är det ljust, när jag vaknar är det ljust.
Hade jag jobbat nu hade jag varit jätteglad att det är sol och blå himmel kl. fem på morgonen, det hade verkligen hjälpt mig att ta sig upp så tidigt och det hade blivit en skön promenad till jobbet. Men nu gör det bara att det blir så jäkla svårt att sova. Min kropp reagerar mycket på ljuset. Har en skön ögonmask men varje gång jag vaknar under natten så har den åkt av.

Vi har inga riktiga rullgardiner för fönstren, bara filtar upphängda. Undrar om jag skulle få hänga upp rullgardiner om jag köpte. Min kille har alltid varit halvägs iväg från den här lägenheten sen han flyttade in och vill inte göra något i den. Det är ju hans lägenhet så han bestämmer. Är två fönster i sovrummet, ett stort med balkong och ett litet. Skulle kosta några hundra, men Ikea är skapligt billiga ändå. Ja, jag kan ju inte handla, utan någon skulle få köpa dem åt mig. ^^

Önskar jag kunde få ha en rullstol innan operation. Så vi kunde köra runt lite. Får väl se hur det blir efter operationen. Förra gången var jag bara lite lite sned så jag kunde gå utan kryckor, vilket är det bästa. Men nu tror jag nästan jag skulle behöva rullstol först och sen kryckor. Kan ju inte jobba bort det sneda innan ryggen läkt helt. Plus såret. Lite orolig för såret eftersom det tog sex månader sist att läka. Tror ju förstås att det har med kirurgen att göra, att han sydde så det blev stora blodfickor. Sen var blodet tvunget att ta vägen nånstans, dvs ut genom såret.

Försöker ställa mig in på operation. Det lär ju bli en. Förra gången blev det en akut och jag hade inte hunnit vänja mig vid tanken. Försöker nu att räkna med en operation så kanske jag inte blir lika rädd denna gång.

Usch vad tråkigt det är att jag bara babblar om operation och smärta och skit. Vill så gärna skriva peppande om hälsa och vikt men även när jag inte är nedstämd så finns det inget direkt att skriva peppande om. Vet inte om det märks men jag har sedan ganska länge tillbaka tillämpat tacksamhets-metoden. Man mår bra av att vara tacksam för det man har och inte bara gnälla över det som fattas. Tänker på det varje dag, vad jag är tacksam för. Det är nästan alltid familj, vänner och min pojkvän som jag är mest tacksam för. Just nu är jag väl även tacksam för att jag faktiskt fick jobb innan jag blev sjuk. Det stärkte min självkänsla och bekräftade min förmåga till att vara en jäkligt bra sjuksyrra. Det kommer jag behöva vid min fight för att lyckas få ett jobb efter det här. Och dessutom får jag sjukpenning istället för att vara tvungen att vända mig till soc igen. Folk klagar på a-kassa och f-kassan men ingenting är värre än de man måste kämpa mot på soc.

Det har varit en jobbig vecka. Medicinbiverkningarna har spökat hit och dit. Och det andra jag skrivit om. Igår kväll märkte jag av en ny biverkning, sömnsvårigheter. Kände en stress i kroppen, en slags ångest över ingenting. Känner så väl igen den från tidigare mediciner. Känns som om kroppen är rastlös och ångestfull. Och inget kan man göra när det beror på mediciner. Sänkte ep-medicinen för att slippa däcka hela tiden. Gjorde det i alla fall vid kl. 19, men det var bättre än dagarna innan då jag bara var vaken ett par timmar mellan varje gång jag somnade. Jag menar verkligen att jag däckar. Jag sitter i stolen och känner hur det blir svårare och svårare att hålla ögonlocken öppna. Försöker med alla möjliga knep men till sist somnar jag till i stolen och då är det bara att ge upp och lägga sig i sängen ett par timmar. I alla fall märkte jag i natt att jag hade ondare eftersom jag sänkt ep-medicinen. Ska prova att höja med en kapsel idag plus höja morfinet, får se om det gör saken bättre eller om jag blir lika trött av morfinet.

Hade förhoppningar om att min pojkvän och jag skulle kunna ha fem härliga ensamma dar ihop. Blir ju inte så mkt sex med svårt diskbråck och en inneboende. Men det var lite väl svårt att hålla humöret uppe med allt skit som var i veckan.
Men än är inte veckan slut. :)

När man är sjuk och mår riktigt dåligt blir man så väldigt lättad när man äntligen träffar en läkare som vill göra något åt det. Det finns ett ständigt underläge för patienterna när det gäller vården. Jag är väl medveten om det som sjuksköterska och försöker tänka på det.

De gånger (som börjar bli alldeles för många) jag blivit riktigt sjuk har det varit akuta händelser som varit ganska chockartade för mig. Då hamnar jag i ett stadie där jag knappt ifrågasätter nånting för jag är väldigt orolig och bara tacksam att någon hjälper mig. De flesta litar ju ändå på att läkarna vet vad de gör.

Nu efteråt kan jag ju se flera saker som varit fel och som jag skulle ha protesterat mot. Hoppas att jag denna gång kommer ha lite mer auktoritet och inte låta ortopeden/kirurgen ignorera mig och mina frågor.

Sista gången var det två läkare som sköt mig mellan dem för ingen ville ha ansvaret. Till sist blev han som faktiskt opererat mig tvungen och det slutade med att han inte lät mig komma på besök utan bara tog telefontider. Det sista han sa var i princip "Ja, på röntgen syns att du fortfarande har diskbråck på vänster sida. Jag vill inte operera dig igen eftersom det var så svårläkt sist, men jag tror detta fixar sig självt. Jag sjukskriver dig under sommaren, tack och hej". Och det var allt. Efter operationen hade jag fortfarande diskbråck på samma ställe. Han ville inte operera igen eftersom det hade tagit mig 6 månader att läka första operationen. Men att bara säga hejdå och inte vilja ha uppföljning på hur det gått efter hans operation. Helt galet.

Nu har jag kollat över de mediciner jag tar. Det första han gjorde var att sätta in mig på en låg dos antidepressiva. Men det gjorde ingen nytta alls på smärtan. Däremot gör de mig trötta. Så nu tänker jag ta bort dem, för gjorde de ingen nytta då så gör de väl inte det nu. Kan jag slippa vara trötta pga dem så kanske jag kan tolerera epilepsimedicinen bättre, eftersom jag blir jättetrött av dem också. De hjälper ju verkligen mot nervsmärtan, men jag orkar inte med att de däckar mig hela tiden.

Idag och igår har varit ganska sköna dagar. Lite mindre smärta och oro. Lite extra prata med kära vänner. Lite mer nougatglass.
Det behövdes verkligen just nu.
Har svårt att förstå att någon som kallade sig vän kan säga så elaka saker till mig. Speciellt just nu. Helt otroligt.
Tur jag har ett gäng riktiga vänner som stöttar mig igenom detta. :) Varav mitt förra inlägg. Kände mig bara så väldigt tacksam.

Har jag varit många ggr i mitt liv.

Svårast är väl över nätet. Det är sååå lätt att manipulera människor över nätet. Det har jag lärt mig den svåra vägen. Har varit mycket mer försiktig de senaste (ganska många) åren. Har pratat med personer i flera år innan jag träffat dem. Även helst i telefon. Då har man fått chans att se lite mer vad de är för några.

Men nu har jag märkt igen att jag fortfarande är ganska lätt att manipulera. Jag tror alltid det goda i folk. Och jag ställer alltid alltid alltid upp. Även på de som aldrig ställer upp på mig ställer jag upp på när de vänder sig till mig. Därför har jag råkat få ett par relationer med personer som innebär att de bara hör av sig när de vill prata om något problem de har. Hur trevligt är det?

Försöker känna efter och använda hjärnan nu. Man mår inte bra av såna relationer. Jag ska inte lägga ner mer av mig i en relation än den andra gör.

Men det är svårt eftersom jag alltid haft just den rollen att vara den man pratar med när man har problem. Om någon säger att den "behöver" mig så är det inte lätt att inte låta mig manipuleras. Det är mycket märkligt. Jag är den som alltid ställer upp men det ändå de som sviker igen och igen och igen som personerna lägger ner sin energi på. Eller är det precis så jag gör när jag finns till hands för de som bara vänder sig till mig när de har problem? Vänder mig till de som sviker och kanske missar de riktiga vännerna?

Det sorgliga är att det tar ett tag att märka manipuleringen. Men det är väl det som är själva trixet med att manipulera människor, att man ska göra det så snyggt att den andra inte märker det.


Däremot så tar jag inte längre någon skit från någon. Behandla mig illa, säg elaka saker osv, och du är inte långlivad. Det är skönt att veta det. Jag kan bli utnyttjad, vilket i och för sig är att behandla mig illa, men så fort jag märker att jag mår dåligt så står jag på mig.


Men att upptäcka återigen att det fortfarande går att manipulera mig utan att jag fattar det, det tycker jag är läskigt. Vill inte att det ska ske igen men vill inte att jag blir rädd för att ta nya kontakter. Men jag lär mig lite mer vad jag ska se upp med för tecken. Ingen mer kontakt om någon klamrar sig fast som om personen håller på att drunkna innan man ens känner varandra. Eller tvingar mig att sitta uppe hela nätterna fastän jag måste sova (manipulerad med orden "jag behöver få prata med dig, snälla."). Eller blir hysterisk om jag tar ett par timmar på mig att svara på sms, eller mer än en minut att svara på msn. Eller det ständiga att försöka ge mig dåligt samvete för att kunna styra och ställa över mig. Det är väl den största grejen. Att styra mig genom dåligt samvete. Så när jag får dåligt samvete trots att jag tycker jag inte gjort något fel. DET får vara den viktigaste varningssignalen.


Ja, jag lär mig som sagt. Men viss skada lyckas personen göra när den behandlar mig så där..... För mycket.
Saker som bråk, utnyttjande osv gör en liten skada varje gång det sker, sen så läker det men det finns alltid ett litet ärr kvar. Så känner jag. Ärrvävnad är inte lika stark som oskadad vävnad.

Förra gången jag opererades hade jag fyra personer som hälsade på mig nästan varje dag. Min syster hade en bråkig ettåring så hon kom bara en gång. Lite svårt att ligga på en fyra-sal på sjukhuset med en ettåring som kutar runt och sliter och drar i allt.
Men jag hade fyra personer som tittade in när de hade tid. Det var det enda som lindrade min ångest. Jag fick lite tidningar, ett par små kramdjur, godis osv. Sen snackade vi trams eller löste korsord ihop. Efter operationen var jag så trött så jag sov mycket. Minns en gång då tre av dem dök upp samtidigt. De kände inte varandra så väl men de satt där och löste korsord medans jag halvt slumrade och halvt lyssnade på dem. Det kändes så tryggt. Förstå att jag har såna vänner, vilken guldklimp att ha.

Väntar, väntar och väntar.
Att vänta är nog det tråkigaste som finns och man gör det nästan hela tiden känns det som.

Nu väntar jag på att ortopeden ska höra av sig.
Väntar, väntar och väntar.

I min bloggbeskrivning står det att jag vill bli bra efter en misslyckad diskbråcksoperation. Det vill jag väl fortfarande, men när jag skrev det var jag i ett helt annat tillstånd än nu.

Jag är rädd för att behöva ha ont länge till, rädd för att opereras, rädd hela tiden.
Jag vill inte mera. Någon annan får stå upp nu för jag orkar inte stå längre.

Ångesten bara ökar och jag vet inte vad jag ska göra med den.


I måndags kravlade jag mig iväg till vårdcentralen. Egentligen tror jag att min sur-attack med tranbär och citronsyra hela helgen hade hjälp för hade inga symtom i måndags, men tänkte att om jag inte skaffar antibiotika så kommer det säkert tillbaka på en gång med min tur.
Det "roliga" var att när jag väl kommit dit så gjordes ingen som helst undersökning utan hon bara skrev ut antibiotika på en gång. Då hade jag lika gärna kunnat göra det över telefon och sluppit en massa gående och sitta i en bil! Efteråt hade jag så jäkla ont att jag fick ta tre extra morfintabletter.

Nämnde jag att jag inte har lust med det här längre?