Jag har skrivit många inlägg som jag inte publicerat och det har varit nästan hat-inlägg. Det har hänt så mycket på sistone i min omgivning. Men jag tycker inte att jag ska skriva om sånt i bloggen så därför har jag startat en privat dagbok där jag skriver sånt i. Bloggen ska fortfarande handla om hälsa, även om det blir mycket om välbefinnande ibland, men välbefinnandet är viktigt för ens hälsa.

Så.. allt som hänt. Det är mest en massa tråkiga besked. Inga dödsfall eller dylikt utan mest att personer har gjort extremt dåliga val som inte påverkar mig men det påverkar oskyldiga liv som inte har något val. Och jag är och har alltid varit en som kämpar för de oskyldiga. Det finns inget värre än när ett barn eller djur far illa, oskyldigare än så blir man inte.

Men efter långa samtal med min mamma har jag nu hamnat i ställningen att eftersom jag inte kan ändra vad människor väljer så får jag antingen strunta fullkomligt i dem eller så får jag försöka hjälpa det oskyldiga livet som blir drabbat. Så där är jag nu. Jag kan inte ta ansvar för andras egoistiska vansinniga handlingar, och jag kan inte alltid samla upp resterna som blir kvar. Så jag har tagit ställning och nu tar jag hand om mig själv och försöker koncentrera mig på de positiva händelserna.

I helgen fyller min älskade sambo, världens bästa pojkvän 30 år och det tog en månad att ordna allt till presenten. Sen ville mina föräldrar vara med på presenten och de ville komma hit och gratta honom. Jag blev så glad. Vi har varit tillsammans i 1,5år men de har inte setts så mycket eftersom jag bott långt bort från föräldrarna. Nu ska jag bjuda dem på middag med nybakat bröd och baka en tårta till min pojkvän (jordgubbsfromagetårta, o-m-g!). Dessutom sa mamma idag att de köpt ytterligare present till honom. Kan inte förklara hur glad jag blir. Inte för att jag nånsin trott att de inte skulle acceptera eller tycka om honom, men det betyder så mycket för mig att de tycker om honom och att de vill att han ska vara del av vår familj. Han är den mest fantastiska människa jag har träffat. Alla andra killar jag träffat framstår som rena puckon och barnungar. Han är rolig och utan tvekan den mest intelligenta människa jag känner. Han är omtänksam och gör allt för mig. Han är lagom romantisk, han säger ofta att han tycker om mig (med lite andra ord än så ^.^), han kväver mig inte med överdrivna romantiska gester som oftast känns falska, utan han är vardagsromantisk och så då och då när han hittat på nåt som betyder något så kommer den lite större grejen (haha, detta låter lite suspekt, men jag tänker inte berätta om mitt privatliv).
Och vi bråkar aldrig. :) Vi tjafsar inte ens. Ja, vi tycker olika om saker men ingen blir sur eller aggressiv. Det är ju när man närmar sig 2 år som man börjar få lite koll på vem den andra personen är. När nyförälskelsen avtar och de små egenskaper som man tyckte var söta i början känns irriterande. Men så är det inte, jag känner mig lika kär idag. Bäst av allt är väl att vi pratar, kommunicerar hela tiden. Det är väl därför vi inte bråkar. Vi är på samma plan och vi pratar. Skulle aldrig nånsin orka vara med någon igen som inte kan prata eller "visa känslor" och sånt trams. Antingen är man med en sån barnunge eller så skaffar man sig en man. :) Det värsta jag vet är när folk bara går och surar utan att säga vad som är fel, det går inte att bli mer omogen än så.

Det andra bra som händer just nu är att jag ska få ett nytt kompisbarn! Känns som att jag väntat hur länge som helst, så förstår inte hur hon har orkat vänta. Det är hennes andra barn men jag är lika uppspelt som med det första. Hon har under hela tiden informerat mig om utvecklingen i magen och nu frågar jag henne hela tiden om vad som händer och om det är på G osv. Jag får en massa kanske inte jättemysiga svar tillbaka, med mer info än man nånsin trodde man skulle få om sin vän. :P Men nu kommer det snart i alla fall. Vi har känt varandra så länge, sen innan hon träffade sin man och hon är som en syster för mig, så hennes barn känns som extra syskonbarn. Ja, det är så roligt, kommer gråta när jag fått höra att bebisen är ute och de båda mår bra. Det plus min pojkvän är vad som verkligen fått mig att se framåt genom de senaste fruktansvärda fem månaderna. Och nu kommer snart bebisen och då blir det att följa bebisens utveckling. De första åren är ju mest spännande när det gäller utveckling. Och jag älskar småbebisar, de är underbara. Funderar på att bli bvc-sköterska. :)

(Fick armband idag av min pojkvän, det är ett billigt barnarmband, men jag gillar det verkligen. Vardagsromantik ;) Ska ha det på söndag när jag har min nya svartrosa klänning som min pojkvän älskar. Hoppas jag hittar halsbandet han gav mig med. Hihi. Tyvärr har hålen i öronen växt igen så kan inte ha de fina örhängena.)

..jag mår inte bra.
Inte alls.

Jag får ingen lugn och ro här. Inneboende X tar hit bimbo Y hela tiden. Och trots att de inte har fört lika mkt liv som tidigare så räcker det för att jag inte får någon lugn och ro.

Jag orkar inte. Jag har inget tålamod. Jag flyger i taget för allt och inget. Hela tiden kryper det i mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Jag får inte sova.

Häromdagen råkade jag be inneboende X att flytta till sista nov. Det var inte planerat utan bara blev så. Jag tänkte bara fråga hur lång tid han behöver ha på sig för att flytta för att sen diskutera saken med min pojkvän och be honom prata med inneboende X. Men så frågade han så mycket så till sist sa jag att vi vill att han flyttar ut till sista nov. Och han sa att det var okej. Först fick jag jättemkt ångest och blev ledsen, grät flera ggr. Men dagen efter kom han hit sent med bimbo Y och låg sen och kräktes i sitt rum (så det hördes ut i lägenheten) hela kvällen och halva dagen. Så då släppte liksom omtanken om hur hans boende ska fungera. Dessutom kom hon hit idag igen. Sa till min pojkvän att om hon ska vara här hela tiden får ju inneboende X betala mer hyra. Jag menar hon använder ju våra grejer men köper inga.

Näe, jag klarar inte av det här. Känner en sån enorm stress och stark ångest. Och sömnbristen tar ut sin rätt också med ökad aggressivitet, överkänslighet, inget tålamod och ökad nedstämdhet.

Jag vill be inneboende X att respektera att jag genomgår något hemskt och inte orkar med det här. Plus att de har ett val att ses hemma hos henne men jag min pojkvän har inget val, allra minst jag som knappt kan gå. Men jag orkar inte ta den kampen. Och jag har inte vågat öppna mig ang. den saken till min pojkvän och be honom prata med inneboende X därför att han tycker jag är ganska jobbig nu som flyger i taget osv, även om det inte tas ut direkt över honom så gillar han inte när jag är stingslig och gråter. Äsch, det lät fel. Ev. så är det bara jag som tror att det är så, ibland är det så. Såklart han stöttar mig genom allting hela tiden och gör allt jag ber honom om.

När det mesta valresultatet hade redovisats och inneboende X gick ner och öppnade dörren för bimbo Y så kände jag en sån aggression och ångest så jag började städa köket. Köket är det värsta i det här samboskapet. Det är alltid ett diskberg, golvet är alltid smutsigt och kladdigt, ugnen är så skitig så man måste öppna luckan för att kolla om maten är färdig, bänkar, skåp osv är smutsigt. Och det blir aldrig bättre. Jag vill städa upp ordentligt men det kan jag inte rent fysiskt plus att det tjänar ingenting till så länge inneboende X bor här. Men det jag kan göra är att kasta allt skräp, ställa tillbaka saker i skåpen, torka av, flytta saker som inte hör hemma i köket tillbaka till inneboende X's rum, ställa disk som står överallt på sin rätta plats osv. Så det gjorde jag. Det tog ett tag men jag blev av med en del aggression och min pojkvän kom sen och sa "Oj, vad fint du gjorde i köket!!!". Så det var ju kul att han uppskattade det.

Det värsta var bara att det var en tvestjärt på köksbordet. Och jag hatar tvestjärtar. Väldigt mycket. När jag var liten var det tvestjärtar överallt, i brevlådan, i sandlådan, i lekstugan, i kaninburen, överallt. Jag hatar dem. Jag skriker när jag ser dem. Jag är för rädd för att ens slå ihjäl dem (eller eftersom jag är så fjollig att jag inte ens dödar myggor, bara fästingar som bitit min hund, ens kunna kasta ut dem). Så jag skrek, min pojkvän kom, jag skrek mera, han försökte hitta den lilla tvestjärten, sen mosade han den, kastade den och tittade konstigt på mig.
Men jag är verkligen rädd för dem. Det är min allra minst rationella sida. Jag är rädd för tvestjärtar och kackerlackor (om vi ska på semester kollar jag upp hur vanligt det är med kackerlackor där).

Jag är helt slut psykiskt, helt slut. Känns som att snart börjar jag ta till något självskadande (+ tröstätning) för att klara av det här. Fan ta sjukvården. Och att de har såna regler på Försäkringskassan att efter ett halvår ska man mätas mot hela arbetsmarknaden. När man inte ens har fått nån vård på den tiden???? Ja.. Vad är det för vits med att jag fortsätter kämpa när jag bara får elände efter elände?

En person lade fram det så bra igår. Lugn och ro, det är vad jag behöver. Och jag kan inte hantera om jag inte får ha lugn och ro. Om jag ska klara av detta utan att tvingas ner i en djup depression så behöver jag ha lugn och ro.
Jag blir stressad över minsta lilla och känner att jag inte riktigt har kontroll över mig själv dvs jag kommer flippa igen om det inte är lugn och ro här hemma. Försöker skynda på så vi kan flytta innan vintern, men det går segt. :(

Har mest känt mig ledsen idag. Vilket nog har märkts i en aggressivitet och bitchighet ifall nån pratat med mig.
Jag har varit lite överkänslig och tolkat andra som elaka och när jag är ömtålig använder jag samma ton tillbaka.
Det är för stressigt att bekymra sig om läkare, ryggen, vikten och dessutom om inneboende X och när jag ska få flytta in. Jag blir slutkörd helt enkelt. Jag orkar inte lyssna på trams. Och just nu är det mkt trams eftersom det är val om fyra dar. Som jag redan skrivit, de flesta jag känner är helt lost och röstar mot bättre vetande.

Näe, jag vet inte vad jag ska skriva. Tänkte bara att det är bra att skriva.

Känns inte som att nån förutom min pojkvän stöttar mig just nu.

..lönar sig?

Igår hoppade jag upp på den förbenade cykeln igen.
Försökte prova med andra skor, utan skor, ändra styret, utan gelpad, med gelpad. Vet inte än vilket som gav resultat men jag kunde cykla i 25 min innan jag fick ont till skillnad från vanligen 10 min.
Ska väl hoppa upp igen idag och se hur det går. Men det retade ischiasnerven på ett sätt som den andra cykeln inte göra. Pappa hade frågat sin bror om vi fick köpa tillbaka den. Hans bror köpte den till sin tjej utan att hon bett om den, hon tog det inte på ett bra sätt. :P Så ingen har använt den. Men ändå sa hans bror att hans tjej kanske ville ha kvar den. Cykeln har stått under en massa skräp och var jätteskitig och kedjan hade geggat ihop! Men det är sånt han är. Pappa ska fråga tjejen istället sa han.

Kan dra ganska stora kopplingar mellan mat och motion. För mig är cyklingen jätteviktig eftersom det är det enda sättet jag kan motionera på. Utan cyklingen så späds deppigheten på och jag känner mig ännu mer värdelös vilket förstås gör att jag varken orkar eller vill bry mig om vad jag stoppar i mig.


Inneboende X kom hem igår. Kände på en gång lite spänningar. Sen sa han inte hej som han brukar och när jag sa något fick jag mummel till svar. Inte för att det väl gör mig så mycket i sig. Vi har känt varandra i 5 år men väl aldrig blivit nära. Och det sprack ordentligt i mars när han gnällde till min pojkvän efter att jag bara bott här TVÅ dar. Och han gnällde över att jag tog för mycket plats. Det enda jag hade med mig var min dator och min motionscykel. Han själv har skit över hela lägenheten. Ingenting i vardagsrummet är min pojkväns, och det mesta är skräp som inneboende X samlat på sig. Jag har städat och rensat och möblerat vardagsrummet för innan gick det inte ens att använda. Och så gnäller han efter två dar............ Sen dess har det varit lite småsaker. Jag tar illa upp när jag köper en födelsedagspresent till någon men inte ens får ett grattis på min egna födelsedag. Och så kastade han mina tidningar. Det låg kanske 15 tidningar på en hög på toaletten och han rensar ut sina egna tidningar och bara kastar resten. När jag frågade vart mina tidningar tagit vägen sa han bara "Jag kastade dem. Sorry". Han kastar ju aldrig nånting, men mina tidningar kan han kasta.

Igår ikväll när jag och pojkvännen pratade om vilket datum vi ska säga att inneboende X måste ha flyttat och sen när inneboende X åkte igen igår kväll samt nu i natt när jag satt uppe till kl. halv sex och insåg att jag bara gjorde det för att det är så lugnt och skönt att slippa oroa sig för ifall inneboende X kommer hem, ifall han då kommer ha bimbo Y med sig, ifall han kommer ockupera köket i fem timmar, ifall jag kommer hinna ha sex med pojkvännen (kul att stressa på det)... så insåg jag att jag stressar upp mig något otroligt av att inneboende X bor här och för att han är som han är.

Pappa sa att han vill inte flytta en gång till i snöstorm i jan-feb (av nån anledning flyttar jag alltid på vintern) så antingen blir det att flytta innan risk för snö eller efter. Och att vänta tills efter snön med tanke på hur mkt jag tydligen oroar mig här.... näe, det går inte, då kan jag inte bo här.
Men får se hur det blir. Pojkvännen ska rota reda på inneboendekontraktet imorgon och se vad de skrev ang. uppsägning. Det är ju bara 2,5 månad till sista november, så inte säkert att det går att genomföra.
Bara det att jag tillbringar all tid i vardagsrummet eftersom jag inte har plats för några av mina saker i sovrummet och inneboende X bara går in och ut ur vardagsrummet som han vill. Jag vill väl kunna gå upp naken på morgonen och ta nya kläder. Eller sitta i max trosor och linne om det är jättevarmt. Eller varför inte kunna gå naken till toaletten på natten eller morgonen? Men nä, hela tiden är jag på spänn och lyssnar efter ljud som kan innebära att han kommer hem, har nån med sig, är på väg in hit osv. Jag stänger hela tiden dörren till vardagsrummet för jag ser ytterdörren direkt från min datorplats och om den inte är stängd så måste jag ju säga hej honom och bimbo Y. Låter konstigt kanske, men jag vill bara få vara ifred från dem! Inte konstigt att jag sitter uppe hela nätterna och slappnar av!!!!! Det är enda gången jag kan slappna av.

Jag kommer inte ner i vikt!
Jag känner att det går inte att vara helt stillasittande och gå ner. Jag behöver den andra cykeln för att kunna gå ner i vikt. Ja, jag får väl ge min cykeln en ny chans, men ska det göra så där ont så är det inte lätt att motivera sig till att cykla. Och är det bra att cykla när det gör så ont?
Det är skillnad om man ändå för lite vardagsmotion. Men nu pratar vi om att sitta hemma hela dagen. Jag går ju ut och tränar att gå med kryckorna men det verkar inte göra varken till eller från. Stor skillnad mot ett par veckor sen när jag kunde cykla en timme om dagen.

Jag känner att jag får försöka rikta mig lite annorlunda just nu. Jag får rikta mig mera på att må bra över lag än bara rikta mig på en viktnedgång.

Jag flippade mot inneboende X i förrgår.  Jag somnade vid 19 för jag var så trött men sen vaknade jag vid 21:30 av ett jävla liv ute i köket. Det slamrade, dunkade och pratades högt och pipigt. Jag var redan irriterad över att inneboende X's bimbo Y varit här tre dar i början på veckan och då fört ett jävla liv. Så nu sa det bara 'snap' och jag gick ut och skrek "Måste ni alltid låta så jävla mkt?! Fan, det är ju som att bo med tonåringar!!! JAG SOV! VAR TYSTA!!!!!!!!!!!". Sen stängde jag dörren framför näsan på inneboende X (ganska nöjd att jag inte slängde igen den, utan stängde den, kändes mera vuxet i situationen, haha). Ungefär. :p Tack och lov stöttade min pojkvän mig och sa åt honom att det är ganska dumt att börja laga mat och föra en massa liv halv tio på kvällen.

Grejen är den att jag skriker inte på folk. Aldrig. Så om jag skriker på nån så är jag väldigt väldigt sur/arg. Efteråt fick jag dåligt samvete, trots att jag inte känner att jag gjort nåt fel. Det är även lite så med inneboende X att han fattar inte när man bara säger nåt åt honom. Balkongen sitter utanför vårt sovrum och trots att vi sa att han ska sluta röka på den därför att röken kommer in i vårt sovrum så fortsatte han smygröka där. Men jag är inte van vid att stå på mig, trots att jag försökt i flera år att sluta låta folk trampa på mig. Men det var väl en bra övning för mig. Att sätta gränser och stå upp för mig själv.

Inneboende X har inte dykt upp här sen dess. Och jag hoppas han fattar att bimbo Y bör hålla sig hemma.

Jag vägrar min motionscykel just nu. Jag väntar tills jag kan få upp den andra och så får jag kanske sälja den här om inte sambon vill ha den. Eller vänta tills jag är bra igen och se hur det känns då.

Men idag skulle sambon gå och handla och han frågade om jag ville med eftersom jag sagt att jag vill försöka åka och göra något i helgen. Först tänkte vi bara gå ner till Lidl för vi skulle bara ha lite lördagsgodis. Men när jag kommit ner dit kändes det så bra så vi bestämde att vi tar t-banan till Skärholmen.
Jag hade mina kryckor förstås. De passar väldigt bra nu. Med rullator kan man inte gå normalt och avslappnat, men med kryckorna kan jag gå på ett normalt sätt och själv avgöra om jag behöver mer eller mindre stöd av kryckorna. Dessutom kan jag med hjälp av dem i varje steg motverka att jag lutar mig för mycket åt höger och hjälper snedheten.

Så vi åkte till Skärholmen. Egentligen ville jag gå in på Lush och shoppa loss, men efter 30-årspresent och trosor och byxor så bestämde jag att jag nog får vänta lite innan jag handlar något mera. Jag har förmodligen råd, jag gör ju ingenting och jag köper ingenting som inte är mat, men lika bra att vara på den säkra sidan, man vet inte vad Försäkringskassan kan hitta på. Så vi gick in på ICA och handlade mums och jag slog de gnälliga barnen med kryckorna (nä :P). Sen tog vi bussen hem.

Ja, en onödig berättelse om ingenting, men jag ville säga att jag gjorde en "utflykt" med kryckorna idag och det gick jättebra. :)

Jag har oroat mig för det här valet i två år. Förra valet tyckte jag det var lätt som en plätt och när den hemska alliansen vann blev jag helt bestört. Sen gjorde de en massa obra saker, men sen dess har de gjort allting för att rätta till det. Och jag som röstat på MP sen jag fick lov, men jag kan inte rösta på MP längre. Ja, miljön är viktig men det tycker numera alla andra partier. Dessutom har jag väl fått mig en käftsmäll efter sex år i Skåne och nu i Fittja. Ja, jag pratar om Sveriges fullständigt misslyckade integration. Och MP vill släppa dörrarna fria och låta alla komma hit vare sig de har anledning eller ej, samt att alla illegala (kallade "papperslösa") ska få permanent uppehållstillstånd (igen). Förra gången fick 17.000 illegala invandrare permanent uppehållstillstånd trots att migrationsverket kommit fram till att de inte har anledning att få det. Har nån kollat vad dessa 17.000 gör nu? Jobbar stenhårt och betalar skatt?
Men nu kan jag plötsligt inte diskutera politik med mina vänner (de som är politiskt intresserade) längre för de blir bara hysteriska och säger att jag kommer rösta på SD. Och jag blir förbannad därför att de sitter i sina små städer eller bättre stadsdelar och har inte sett skymten av den misslyckade integrationen men vägrar ändå höra på vad jag säger. Jag är till hälften invandrare, jag är  halvsvensk och finsk/rysk. Men det har aldrig varit tal om att vi på nåt sätt skulle vägra anpassa oss till Sverige. Finnarna är ju över huvudtaget en extremt välintegrerad grupp, som jobbar väldigt hårt. Men ingen tror på mig när jag säger att jag har träffat andragenerationsinvandrare som inte ens vill integreras i Sverige. Och om en sosse får det påståendet så säger den att det beror på att de inte har grillplatser på gården och biljardbord i källaren (ja, det är sant). Jag har aldrig haft en grillplats eller biljardbord i källaren! Jag går inte runt byn och skriker att jag ska döda alla svennejävlar och våldta alla svennehoror för det. Det allra värsta i det här är ju att alla dessa som har mördat och våldtagit så grymt det senaste året (nästan uteslutande invandrare som hamnat på de stora löpsedlarna) förstör ju för de hårt arbetande invandrare som kommit hit av en anledning och vill vara här.

En vecka till valet och jag vet inte vad jag ska rösta på. Har absolut ingen aning. Men jag får ju inte ens diskutera det med någon utan att vi börjar bråka. Jag håller inte med SD. De vill väl, de vill förbättra skolor och sjukvård osv. Men jag håller inte med att kärnfamiljen måste bestå av föräldrar av två av olika kön eller att tiden som en kvinna har på sig att göra abort ska förkortas. Vad ska man rösta på? De röda vill bara höja skatterna för att betala allting. I min kommun har vi otroligt hög skatt och vi har en av Sveriges högsta andel socialbidragstagare. Här röstar alla på sossarna eftersom det är de som ger ut pengar utan krav. Sossarna har i år lagt 17 miljarder på att fixa ett cirkushus till Cirkus Cirkör och nu ska dessutom alla högstadieelever få en egen laptop. Till vad behöver man en laptop på högstadiet? Det är inte så att man skriver några uppsatser där. Det kommer bara innebära att ungarna spelar på lektionerna. Jag gissar att det är röstfiske, men det är ju skattebetalarna som betalar. Dessutom använder sossarna skattepengar till valkampanjer. Och Ohly.... han är den mest odemokratiska av alla partiledare just nu. Visserligen är han ju kommunist och kommunismen är inte demokratisk, men nu när han vägrar att ens säga hej till SD's partiledare eller diskutera någonting med honom, och igår sa han att om SD går ihop med alliansen kommer han tvinga till nyval. Det är inte demokrati att begära nyval bara för att man inte gillar ett nytt parti som folket röstat fram.

Så vad ska jag rösta på?
En röst på V eller MP är en röst på S och denna fortsatta extremt dåliga integration och högre skatt (dvs mindre pengar för mig).
En röst på nåt parti i alliansen är en röst på M och vad kommer de hitta på för statistikfuske om sjukskrivna i framtiden?
En röst på SD är ...?

Jag har följt media ganska skarpt i sex mån nu och de ljuger så det sprakar om det om det mesta de skriver om SD men även andra partier. Och V och S ljuger om M ännu värre. Och om SD. Jag menar, V säger att SD vill "kasta ut muslimerna" och jag tycker det är så barnsligt. Det är bara ett bevis på att de inte har något motargument mot SD men bara vägrar inse hur illa ställt det är. Det "roliga" är att Dansk folkeparti som har 25 mandat i Danmark har samma siffror som SD när det gäller hur mkt invandringen måste snävas åt för att kunna rädda sjukvård, skola osv. I Sverige kallade man dem rasister, men nu är de som vilket parti som helst. Och de ökar stadigt i Danmark. Nu har jag läst om flera politker i Danmark och Norge som tycker att det är förkastligt att Sverige som ska vara ett demokratiskt land försöker bojkotta ett parti. Och det är ju sant. Tyck vad man vill, men så länge vi lever i en demokrati kan vi inte bojkotta partier som folket röstar fram.
Ja, det är en enda sandlåda. Man måste vara lyhörd för att se lögnerna och lite bildad för att fatta hur siffrorna som presenteras är vridna. Senast igår läste jag om när Sahlin anklagade Reinfeldt för att ha höga a-kasseavgifter. Sen visade det sig att arbetarpartiet S har högre avgift på de stora arbetarpartiernas akassa jämfört med M. Som jag säger, de ljuger hela tiden bara för att fiska röster.

Jag tycker inte om människor som inte röstar. Om man inte röstar så har man ingen som helst rätt att klaga på nånting om samhället, sitt jobb (brist på jobb) eller liknande. Ja, det är svårt, men man måste ändå hitta det som är minst hemskt så har man åtminstone gjort det enda man kan göra som arbetande undersåte till riksdag och regering. Och för mig känns det just nu som att jag inte kan rösta på de som tydligen är emot demokratin och svenska folkets framtid.

Idag har jag inte ens kommit ur morgonrocken. Och då kan jag påpeka att jag i vanliga fall brukar ha mysdress hela dagarna. Hade som sagt tänkt försöka gå ner till t-banan idag, men jag har ingen lust att göra nånting idag. Orkar inte ens spela datorspel.

Antar att det är okej att ha såna här dagar när man måste dras med den här skiten. Problemet är väl att jag skulle må mkt bättre om jag gick ut. Menmen. Det är väl depressionsymtom att det tar emot. Imorgon är en ny dag.

Jag har blivit så dålig på att blogga och att läsa andras bloggar. Det har väl mest att göra med att allting är så jobbigt just nu och då lägger jag energin på laga mat, pyssla, inte bli helt tok-aggro av medicinerna, att bearbeta ångesten över allt osv. Jag fick träffa en ryggläkare förra veckan men han visste inte heller vad han ville hitta på med mig. Det enda han visste var att han ville ha bättre magnetröntgenbilder så nu väntar jag på att få göra det, igen....
Fem månaders väntan utan att ett skit händer.....

Det är ju så svårt med allting. Det är fysiskt svårt att göra nånting som innebär att röra sig. Bara göra frukost är svårt vissa dar. Nu är jag tillbaka i Sthlm och jag har försökt göra det lite fint här. Jag har tagit vardagsrummet lite som mitt rum eftersom min pojkväns rum är så litet och ingen använder vardagsrummet förutom till förråd (dvs inneboendes förråd). Men nu har jag försökt röja upp så man ska kunna använda det som ett vardagsrum trots allt skit. Det går väldigt långsamt för jag kan inte göra så mkt varje dag och vissa dar måste jag vila, men det känns mycket bättre. Och jag sitter bredvid fönstret och får fin utsikt klara dagar och på kvällen när alla lampor tänds.
Vi kommer flytta ihop när det är möjligt för mig att packa ihop min lägenhet, och då kommer inneboende och allt hans skit att försvinna. Från början hade jag tänkt fortsätta städa upp i hallen och sen köket, men jag har gett upp den tanken. I vardagsrummet kan jag själv hålla undan efter mig, men jag tänker inte hålla undan efter andra.
Det får bli en storstädning sen istället och det behövs, t.o.m. listerna är skitiga. Ugnen har inte blivit rengjord på.. ja.. säkert fyra år.

Idag är en vilodag och imorgon tänkte jag försöka gå ända ner till t-banan och åka nånstans. Det som är bra är att det finns många bänkar på vägen i alla fall. Hatar att vara inlåst.
När jag var hemma och hade den gamla cykeln med cykelkedja gick det så bra att cykla. Cyklade 30x2 min om dagen. Undrade lite varför det gick så bra helt plötsligt men tog för givet att det var pga naprapaten. Men nu när jag kom hem hit och skulle cykla på den dyra magnetiska cykeln så insåg jag att det är cykeln det är fel på. Det gör inte ett dugg ont när jag cyklad på den gamla cykeln men det gör skitont när jag cyklar på den dyra cykeln. Hoppas jag kan ta upp den gamla cykeln när jag åker ner och hälsar på min väns lilla bebis (om den tänker pluppa ut nån gång), för cyklingen hjälper verkligen mot stelheten. Och att gå ner i vikt när man är helt stillasittande känns hopplöst.