Jag är så förvånad.
Så många av mina vänner som aldrig varit sjuka.
Det märks så tydligt att om man aldrig varit sjuk så tar man det för givet att vara frisk.
Och det är också helt omöjligt att förstå hur det är att drabbas av svåra sjukdomar.

Jag försöker verkligen att inte hänga upp allting på hur jag mår. Att acceptera att om man aldrig varit sjuk så kommer man gnälla över en massa småsaker. Det är ju det värsta man har råkat ut för. Har man inga referenser till allvarliga sjukdomar, så jämför man ju bara med de förkylningar man haft. Och det är ju inget fel med det, det är ju bara så människor funkar. Det man inte vet....
Jag vill så gärna fortsätta vara en bra vän, och inte någon som bara gnäller över hur ont hon har, hur mkt ångest hon har inför en operation och hur fruktansvärt livet blivit.

Men det blir svårare och svårare i takt med att jag mår sämre och sämre. Det blir bara för mycket. Jag orkar inte med det. Igår tänkte jag "Undra om vi bor tillräckligt högt upp för att jag ska dö om jag hoppar från balkongen". Och nej, det betyder inte att jag är självmordsbenägen, men att jag börjar bli deprimerad förmodligen.

Det är 2,5 år sen jag fick det här diskbråcket som de fortfarande inte fixat. Har inte haft dödsont hela tiden men ofta. Jag har inte kunnat jobba under den här tiden heller. Jag har fått ta extra studielån. Jag var ledsen att jag efter förra diskbråcksoperationen för 1 år och 4 mån sen skulle få ha kvar dålig känsel och stickningar i benen för alltid. Det var en ganska stor grej, för det är väldigt obehagligt och har ibland hållit mig vaken på nätterna.
Hur det känns nu vet jag inte om jag ens kan förklara. Riktigt svåra smärtor i sex veckor och inte kunnat gå mer än några meter. När jag ser mig i spegeln får jag ångest för höften ser riktigt riktigt läskig ut. Den skjuter inte bara ut åt ena hållet utan den går uppåt bakåt på ena sidan och nedåt framåt på andra. Jag kollar mig i spegeln och försöker med kraft att ställa höften i rätt läge, men det går inte, den är är där den är. En operation som närmar sig som jag är helt livrädd för. Lång rehabilitering efter detta, speciellt med tanke på att höften blivit sned. Kommer inte kunna ta mig tillbaka till mitt vikariat. Kommer ha dålig chans att få något nytt jobb, hade ganska svårt att få ett nu pga EN ryggoperation. Finns ju även ett frågetecken på om jag kommer kunna jobba som syrra. Vet inte än hur det kommer gå med allt. Dessutom en stor chans att få nya diskbråck, speciellt när jag fått gå runt sned nu i två månader, INTE bra för ryggraden. Det syntes ju på röntgen att det redan buktade en disk högre upp.

Dessutom håller jag på att kvävas av att tvingas vara i en lägenhet som jag inte alls trivs i...